Vilken förälder är du när det gäller barnens aktiviteter?

Vi har alltid haft regeln att om man valt att anmäla sig till en aktivitet så går man varje gång (om man inte är sjuk förstås), även om det någon dag inte känns lika roligt. Sen får man välja till nästa termin om man vill fortsätta eller inte. 

Jag tycker det är halva poängen med aktiviteter, att vänja sig vid att genomföra det man har åtagit sig och inte ge upp för tidigt. 

Men jag måste förstås tillägga innan någon protesterar, att skulle det vara riktigt riktigt illa, t.ex. att ledaren visar sig vara ett sadistiskt svin, så skulle vi självklart inte tvinga barnet att gå dit. Men det har inte hänt hittills.

Vi var förälder A, är man anmäld så går man. Vill man hoppa av för gott är det också okej men då anmäler man det till ledaren

I det mesta är jag en A-förälder men sen finns det idrotter som mer är utfyllnad för barnen och då tycker jag mer att de får välja.

Ena sonen tränar en individuell idrott 12 timmar i veckan. Den är djäkligt seriös. Han har utöver det fortsatt med en annan aktivitet 1 gång i veckan för att han tycker det är kul. Orkar han någon vecka inte med sin bonusaktivitet så får han slippa. Han prioriterar bonusaktiviteten inför uppvisningar dock men annars påverkar hans närvaro enbart honom.

Förra sommaren spelade han fortfarande fotboll. Dock inte matcher för det ville han inte. Jag tyckte det var utmärkt att han höll igång en sport till så länge som möjligt (och hans primära idrott går ner lite i intensitet på sommaren). Han tränade typ 1 gång av 3 och spelade som sagt inga matcher dock två cuper där de delat på så många lag att de behövde alla tillgängliga spelare. Han hängde med överraskande bra med tanke på hans usla närvaro men konstaterade att fotboll eg varken var svårt eller jobbigt men fruktansvärt tråkigt så i år vägrade han helt. Lagsporter är ju svåra eftersom ens engagemang, närvaro och utveckling påverkar lagkompisarna så det kändes rätt bra att han inte själv ville spela matcher och sno matchtid av någon annan.

Jag är den där föräldern som alltid ställer upp, som inte bara tar för givet att föreningar finns. Är ledare, jobbar på arbetsdagar, ger jävligt mycket mer än jag skulle behöva helt enkelt.

Det smittar av sig på barnen, deras aktiviteter är det roligaste dom vet. Jag behöver inte tvinga dit dom. Det blir snarare bråk om dom inte kan gå av någon anledning.

Något mellanting. 

Jag tycker att man ska gå på det man anmält sig, men jag kommer ändå inte släpa dit ett gråtande barn som verkligen inte vill just den dagen, känns som att det kommer förta glädjen i aktiviteten. 

Barn 1 (9 år): Brukar aldrig vara problem att få iväg på träningar. Om barnet nån enstaka gång protesterar mot att gå så accepterar vi det (1-2 ggr/år). Däremot tränar barnet 2 sporter där ena tillfället krockar varje gång. Där prioriteras den ena sporten men då tackar vi heller inte ja till de passen för den andra sporten.

Barn 2 (6 år): Är ofta motspänstig när det gäller att komma iväg. Väl på träningen är det oftast kul men biten med att komma iväg är tuff. Det barnet pushar vi mer för att komma iväg och det har hänt att vi har tagit oss till en träning men inte lyckats övertala barnet att vara med.