Jag är 32 år, vi har varit tillsammans i tio år och har två barn på 3 och 5 år. När jag kollar på honom känner jag ingenting alls. Han skulle kunna vara min bror. Är mest irriterad på honom. Har så mycket känslor i mig. Längtar efter att bli kär, ge och få kärlek, kyssar, sex, djupa samtal. Känner mig näst intill apatisk. Och ego som inte njuter av det jag har. Vad ska jag göra? Någon som är i liknande situation och vad gjorde ni?
Har det kommit till den punkten att du bara stör dig på honom och i princip ser din bror så är det dags för skilsmässa, jag är ledsen men du är uppenbarligen inte kär längre och då finns det ingen annan utväg.
Har det kommit till den punkten att du bara stör dig på honom och i princip ser din bror så är det dags för skilsmässa, jag är ledsen men du är uppenbarligen inte kär längre och då finns det ingen annan utväg.
Har ju börjat inse det, men vågar inte ta steget och känner enorma skuldkänslor, splittra familjen, varannan vecka, vad ska alla tro osv. Skulle vara så oväntat! Rädsla för att bli ensam. Känner panik inombords. Så mycket känslor... men är man fortfarande kär efter tio år, går det? Eller är det jag känner normalt?
Inga är tokkära i 10 år. Förälskelsefasen är kort.
Hur kände du för honom i början av er relation? Jag tror antingen man är typen eller inte. Det har ofta med anknytningsstilar att göra hur man handskas med känslor och relationer. Viss del har ju så klart med andra faktorer att göra som grundattraktion, sexuellt samspel och hur man kan kommunicera med sin partner, även hur man utvecklas tillsammans osv. Men det är ganska vanligt att kvinnor tappar känslor efter förälskelsefasen om inte mannen kan utmana henne och vara tillräckligt lyhörd för hennes behov. Varför tror du att du tappat känslorna?
Har ni mycket gemensamt, bra sex och tycker om att vara med varann?
Man kan absolut vara kär efter 10 år men jag reagerade mest på att du var så ung när ni möttes. Ni har nog mer vuxit ifrån varann än något annat. Man utvecklas och blir sitt vuxna jag och ni var inte färdiga med det när ni träffades. Det tror jag är orsaken att du inte känner något alls längre.
Har ni pratat om saken? Han kanske känner likadant?
Detta har jag svar på för oj vad jag analyserat det. När vi träffades hade jag oseriösa förhållanden bakom mig. Jag var så trött på allt sådant och älskade tryggheten han stod för. Men den där riktiga passionen tror jag inte fanns där och om jag ska vara ärlig så kände jag nog inte mig själv tillräckligt bra i den åldern för att ens veta vad jag sökte. Var kär och första 5-6 åren tvekade jag aldrig någonsin på att vi skulle vara tillsammans för resten av livet. Vi har dock alltid varit väldigt olika. Det var inte direkt så att vi låg vakna och pratade och älskade hela nätterna, inte ens i början. Han har aldrig haft samma behov av närhet, fysisk sådan, bekräftelse eller att kommunicera som jag har. Tvärtom, han har svårt för det. Han bara mer är och behöver inte dela med sig av sina tankar överhuvudtaget. Efter vi fick barn känner jag mer att vi är föräldrar. Vi har sex men vi kysser varandra aldrig, tar han på mig eller ger mig närhet är det bara för att jag pratat om det, inte för att han själv vill det. Så har det varit och nu tror jag det lett till att jag inte ens vill att han ska röra vid mig längre. Jag behöver också mycket space men är en mer fysisk person i grunden. Han tittar knappt på mig när jag pratat. Säger aldrig mitt namn eller älskling. Frågar mig inte om saker. Han tycker däremot att allt är toppen!! Jag kan inte sluta att drömma om att träffa någon som skulle kunna tillgodose mina behov...som skulle se mig!
Det är nog väldigt vanligt i längre förhållanden att det blir så som du beskriver med åren, speciellt efter att man har fått barn och går igenom småbarnsåren.
Men åren går fort och mer tid för varandra kommer allt eftersom barnen blir större.
Min personliga åsikt är just att människor nuförtiden inte vårdar sina förhållanden ordentligt och går isär så fort det stormar i förhållandet istället för att reparera, samtidigt som vi är bekräftelsejunkies ut i fingersetsarna och alltid jämför oss med hur vi tror att andra har det.
Ta upp det med din man så att han är med på banan och får tid att reflektera.
Det finns alltid två sidor av ett mynt, kanske även han känner sig osedd och obekräftad? Har du gjort någon ansträngning till att göra situationen till det bättre?
Problemet går som tidigare nämnt att lösa om viljan finns och förhållandet är bra i övrigt (lovar att ni inte är dom första som känner så här), men då krävs det engagemang från båda håll. Och det blir svårt att lösa med ena foten utanför förhållandet genom att ständigt gå och älta det negativa.
Gå i familjeterapi (känns den första inte bra, prova en annan), skaffa barnvakt, återuppta närheten och bekräfta varandra! Lägg bort/stäng av mobiltelefoner, ipads, datorer och annat som stjäl er uppmärksamhet och ge er hän till varandra.
Han tittar inte på dig när ni pratar, säger inte ditt namn och kysser dig inte. Det är inte ett normalt inslag i en relation. Det där tycker jag är riktigt illa. förstår att du tröttnat! Hur är han med barnen? Kan han vara fysisk och visa känslor för dem?