Jag som fött två barn upplever att undersköterskan var den som fanns där, närmast till hands.
När barn nr 1 skulle födas var det fullt på förlossningen och den barnmorska som vi hade då var ansvarig för fler födande. Så hon kom och gick. Ringde man på klockan var det oftast undersköterskan som kom in, var det något gällande hjärtljud, smärtlindring eller annat i den stilen så gick hon och hämtade barnmorskan för handläggning.
Vid min andra förlossning var det superlugnt. Då kom vi in på natten och de första timmarna hände inte så mycket så den barnmorskan "behövde" inte vara så mycket inne hos oss. Undersköterskan fixade saft, hämtade kuddar, rättade till de där dosorna man hade på magen. Vi såg mer av henne än av barnmorskan. När dagskiftet kom så hade vår barnmorska bara oss att ta hand om så hon var väldigt nära hela tiden. Stod ofta vid datorn i hörnet bakom sängen och knappade på sin dator men fanns liksom där. Jag var inte i slutfasen än så något mer behövdes inte just då. Men undersköterskan det skiftet också jättefin dialog med min man, kollade om han behövde något, peppade honom, bäddade åt honom när vi skulle försöka sova en stund osv. Sen hann vi med ett till skift och då var det nog mer drag igen för den barnmorskan såg vi knappt innan det uppstod komplikationer och förlossningen slutade med urakut snitt nån timme efter skiftbytet.
Båda mina förlossningar har slutat med icke-planerade snitt. Ett akut och ett urakut. Men det jag kan tänka mig att jag skulle uppskatta av en undersköterska i slutfasen OM det är så att barnmorskan inte är närvarande så mycket är att man har inspiration och pepp och kunskap att dela med sig av. Som att man kanske har lärt sig en massageteknik som kan lugna eller smärtlindra. Eller har bra koll på metoden Föda utan rädsla och kan hjälpa paret att jobba med den. Har lugn musik eller ramsor som man kan säga för att motivera/peppa/lugna eller vad som nu kan behövas. För är barnmorskan inte där så är undersköterskan kanske det enda stödet och jag har i alla fall upplevt min partner som ganska handfallen i det läget. Trots allt vi övat och gjort innan så har både han och jag behövt stöd i det för det har varit som bortblåst när man väl varit där för att föda sitt barn.
Jag tror det är ett drömjobb för många att vara usk på förlossningen, hade jag valt att arbeta inom vården så hade jag nog velat testa det! Prova! Det finns väl alltid möjlighet att söka andra jobb om man känner att man hamnat fel?
