Klädval och åsikter - barns bestämmanderätt eller vuxnas åsikter? Hur går man vidare?
Vi har en son som börjar skolan till hösten; ett klokt och harmoniskt barn, som vi inte har särskilt stora bekymmer med. Vi umgås mycket både föräldrar och barn, diskuterar oss fram till beslut och allas åsikter är viktiga.
Man märker alltmer att han har börjat forma sitt eget jag. Han har åsikter kring klädval och vill gärna haka på kompisarna och se ut som dem, vilket vi går med på ganska långtgående, men till vissa gränser.
Jag har några principer kring kläder som jag håller fast vid: man går inte på kalas/besök hemma hos någon i mjukisbyxor och personer som inte har behov av kamouflagekläder, ska heller inte bära kamouflagekläder.
Tidigare i veckan tog min bror med honom för att köpa en keps. De hade tittat på massor med kepsar och det slutade med att min son valde en kamouflagekeps. När han märkte att min bror gick med på det, så var det precis som att han gick "all in" kring allt han bara kunde komma på att jag ogillar och hade fått min bror att köpa flera saker med motiv som jag egentligen inte är "strikt emot" men som han vet att jag ogillar och var mycket skadeglad kring det hela. Jag försökte tona ned det hela och sade att det kan ju bli annorlunda när man får saker av någon annan, men att det är konstigt att köpa saker som man inte ens använder, bara för att göra någon annan upprörd.
Det han köpte (bortsett från kepsen) har han lämnat åt sidan och säger att han inte vill prata om det mer - just för att han kanske skäms över att han inte har behov av sakerna som han köpte - men däremot så är hans beteende helt förändrat kring allt annat nu. Det känns som att han "testar" både mig och pappan kring precis allt, för att se vart gränsen går. Han säger saker som han vill att vi ska reagera på och han är totalt motvalls kring allt och skrattar hysteriskt om vi blir irriterade. Att försöka gå på kalas i mjukisbyxor (som han i stort sett aldrig använder annars) var en sak han provade - genom att ställa till en jäkla scen - men där han i efterhand ändå själv valde skjorta, slips och slipsnål, för han ville vara "extra fin" (vilket jag inte ens förordade) men vägrade ge mig kring mjukisbyxvalet och sade att han kan välja vad han vill i garderoben, utom just det.
Jag tror nog att det kommer att ge med sig så småningom, men frågan är bara vart man ska sätta gränsen? Han måste ju få växa upp till en egen individ, men den senaste veckan har det verkat som att han mer njuter av att "kunna" göra tvärtom mot vad han tror att vi tycker.
Hur går man vidare härifrån? Har andra upplevt liknande? Vad sätter ni gränsen kring föräldrars åsikter och barns bestämmanderätt? (alltså i mer ideologiska/kulturella sammanhang. Vi skulle ju aldrig tillåta att han eller någon annan skadas, för att han ska få sin vilja igenom, men han måste ju ändå ha rätt att göra som han själv tycker i vissa sammanhang.)