Klädval och åsikter - barns bestämmanderätt eller vuxnas åsikter? Hur går man vidare?

Men låt ungen ha på sig vad han vill så slutar det bli så spännande. Nu vill han bara för att han inte får. Börjar han skolan till hösten är han rimligtvis 6 eller 7, ingen reagerar på att en 7-åring har mjukisbyxor på ett kalas. De enda restriktioner jag har är att kläderna ska vara hela, rena och "kläder efter väder".

Jag som 3-barns mamma känner att man måste välja sina strider. Just kläder är en strid jag inte tar. Det finns viktigare saker. Kläder är dessutom ett av många sätt att visa sin personlighet på och vem är jag att styra en annan persons personlighet.

Ditt barn ska börja skolan till hösten skriver du, just den åldern beskrivs ju som lilla tonåren och det märks ju på din son Han testar er, han försöker bli lite mer självständig. Det märktes ju med mjukisbyxorna, han ville ha dom JUST för att han visste att du inte ville att han skulle ha dom. Vad hade hänt om du inte lagt dig i vad han skulle ta på sig? Kanske hade han valt mjukisbyxorna men kanske hade han valt finkläderna, MEN utan bråk.

Ett tips är att läsa boken Hur man talar så att barn lyssnar och lyssnar så att barn talar. Den tycker jag har hjälper mig mycket.

Jag vet inte var ni ska sätta gränserna och jag håller med om att man får välja sina strider. Samtidigt tror jag faktiskt det där att testa att göra tvärtom är en viktig del i utvecklingen mot en självständig individ. Att få stå upp för sig själv och testa att "gå emot".

Men hur ni ska göra cet jag jnte, dwtär ju en svpr balansgång allting.

Som 3-barns mamma har jag aldrig bråkat om kläder. Jag vill att kläder ska väljas med vilja och inte med ångest. Har något plagg väckt tveksamhet hos mig vid inköp har jag stilla resonerat kring användandet av det och frågat om det passar in nånstans och ibland har plagget lagts åt sidan och ibland har jag köpt det. Men det har aldrig varit en big deal.

Jeans har ingen velat ha förrän de kommit i puberteten och det har dom verkligen vrålat om att de aaaaldrig vill bära så den fajten har jag undvikit och de har istället själva fått välja när de velat ha ett par jeans.

Alla har varit snyggt klädda ändå fast de vägrat skjorta och jeans. Det finns ju liksom mellanting som är väldigt fint

Låter som att det blir maktkamper. Försök att få fram bra samtal istället. Kanske friluftskläder kan passa honom. Det känns som att kamuflage står för något du ogillar. Det måste inte ha med vapen att göra. Säg att ska det vara kamuflagekläder så får det vara friluftskläder. Säg att ni kan köpa byxor han i så fall kan ha för utevistelse. Lundhagsbyxor är visserligen dyra men själv tycker jag att de är bra om man är ute mycket. Trots är ett annat ord för barn som vill förhandla eller prova nya saker. Han kanske vill utmana sig själv lite också och sina värderingar och sina vanor. Ni kanske behöver prova nya saker som familj. Han kanske vill hitta nya intressen. Försök att göra lite nya saker tillsammans som familj och se vad han har för förslag. Han vill säkert att ni lyssnar på vad han vill och skulle nog bli jätte glad om ni ville göra något som han får bestämma.

Min 5.5åring får välja kläder själv. Det enda jag kräver är att kläderna passar i storlek och inte är för varma eller kalla och att man har lämpliga kläder när det regnar. Varför stör du dig så på kamoflagekläder?

På kalas har man såklart inte slitna eller slafsiga kläder. Det har inte varit något problem för oss att inte ha mjukisar på kalas men barnet får välja själv i andra sammanhang så det har inte utvecklats till något som barnet desperat försöker vinna.

Visst bestämmer jag till viss del över vad barnen ska ha på sig; kläderna ska passa (rätt storlek), vara lämpliga för vädret, samt hela och rena (om det inte gäller ute/arbetskläder).
I övrigt får de bestämma själva, och de har massor av olika preferenser; någon gillar jeans, någon hatar jeans, någon vill bara ha blått, någon vill bara ha glitter och enhörningar, någon älskar ylle och en annan tycker att det är hemskt och "sticksigt", ett barn vägrar strumpor helt och hållet. Jag har få synpunkter på detta, och barnen vet att jag bara kommer med påpekanden om det i första stycket i mitt inlägg.

Vad gäller dig, TS, kan det vara en helt legitim anledning till att er son inte får ha kamouflagekläder, ni kanske har flytt från krig och konflikt och får obehagliga associationer av militärinspirerad klädsel. Då får ni förklara det för er son, och det förstår en 7-åring!
Är det "bara" en personlig klädpreferens hos er föräldrar, är det läge att fundera över om den ska omfatta även ert barn. Det kanske räcker med att ni vuxna själva avstår från att gå i kamouflagemönster?

Håller i grunden med att det finns plagg som är rakt olämpliga, t ex är mjukisbyxor för mig till för lek (småbarn) eller sport eller sömn/hemmamys. Absolut inte för att gå ut bland folk! Kamouflage har jag inget emot, då kan man lika gärna förbjuda djurmönster också som zebra, leopard osv för det hamnar i samma kategori.

För killar och kanske ännu mer tjejer ska man inte klä sig för naket, dvs inte "mus-i-kant"-kjol för tjejer med en urringning som går halvvägs ner på en top, och killar behöver inte gå omotiverat med bar överkropp, sådant passar på en strand men inte på en tur till centrum.

Det verkar mycket riktigt som att han testar gränser och vill göra förbjudna saker. Håll på era riktlinjer tills han kommer upp i tonårstid, då måste han få börja klä sig friare. Och så gäller naturligtvis ännu "kläder efter väder" där föräldrarna måste få vara tongivande.

Så länge kläderna inte är direkt olämpliga, dvs kortbyxor mitt i vintern tex, så får mina killar ha på sig vad de vill. Flertalet kompisar har haft mjukisbyxor tex på kalas. Vi pratar alltså barn i förskoleklass. De vill ha kläder på sig som de kan leka i. Mina killar har ibland kombinerat skjorta eller pikétröja med mjukisbyxor.

Sen förstår jag inte varför du har något emot kamouflagemönstrat. För barnen är ju det sjukt coolt i många fall. Sluta bråka om kläder helt enkelt.

Alltså jag skulle aldrig ta en strid om ett par mjukisbyxor eller mönster på kläder. Snarare att jag är glad om alla barn blir påklädda i rena kläder utan alltför mycket tjafs. Alla barn vill nog visa att de har egen vilja och egna åsikter. Ärligt talat låter det som om ni har ett väldigt lugnt och enkelt barn men att han på något sätt vill visa att han också är en egen person som vill bestämma. Antagligen blir detta med kläderna intressant för honom att tjafsa om för att han ser att det blir en reaktion.

Och vad spelar det för roll om ett litet barn går på kalas i mjukisbyxor? Är ni typ överklassfamilj som går på väldigt fina tillställningar?

Bara läst TS.

Att forma sitt eget jag är en oerhört viktig del av att bli självständig, stark och må bra i sig själv. Kläder och tex frisyr är en oerhört stor del av det och något barnet definitivt bör få påverka så långt som möjligt. Personligen anser jag att man som förälder kan sätta krav efter lämplighet som väder, inte ha finaste byxorna när de ska ut o klättra i träd tex. Begravning och bröllop har en viss klädkod, men ett vanligt kalas funkar absolut med mjukisbyxor.

Mina barn har inte döskallar på sig när de hälsar på min farmor, som närmar sig hundra år och är djupt troende, men annats får de välja motiv ganska fritt.

Jag tycker att det du kräver är att gå för långt över barnets försök att hitta sitt eget jag. SJÄLVKLART kommer också barnet vilja ha sådant du förbjuder, som camo, speciellt eftersom det är oerhört inne idag. Mode och nödvändighet är INTE samma sak.. jag tycker helt klart du ska backa flera steg och låta ditt barn uttrycka sig genom sina kläder.

Jag tror även anledningen till att han "skäms" är pga dig, inte oga att han valt sådant han inte behöver.. han fick, för en gångs skull, välja det HAN ville ha - och när han kommer hem ser du ner på hans val.

Jag kan hålla med om att det är vettigt att man inte går på kalas i mjukisbyxor även om det i den åldern inte är hela världen. 

Men det där med att inte få ha kamouflagekläder känns ju helt absurt om jag ska vara ärlig. Om det är så som någon skrev ovan att ni har flytt från krig och har dåliga associationer till det så kan jag förstå, men om det bara är en personlig klädpreferens ni har så känns det som att verkligen sätta stopp i sonens försök att få vara som andra och hitta sig själv. 

Först och främst vill jag tacka för alla otroligt kloka och vänliga svar som jag har fått! 

Tack för dina kloka ord och tack för boktipset! Den boken verkar riktigt intressant!

Tack för tipset kring friluftsbyxor! Vi rör oss ute mycket i naturen och jag hade ändå tänkt köpa ett par sådana, men ville egentligen köpa ett par blå eller röda. Jag visade min son ett par på nätet som var gröna och han blev helt lyrisk och sade att det var just sådana som han vill ha, eftersom de var så coola, så dessa får det ju bli! Jag hittade även ett par andra byxor i källaren som vi har fått av någon och som var militärgröna och han tycker att de byxorna är urcoola.

Min styvfar var FN-soldat och blev skadad i krig. Även om jag var så gammal som 10 år när han kom in i mitt liv, så har det präglat hela min uppväxt på olika vis. Under både högstadie- och gymnasietid gick jag även i samma klass som kompisar som hade upplevt krig, så jag har fått höra om det mesta, och har därför extra svårt kring just kamouflagekläder i allmänhet men för barn i synnerhet.

Vad räknas som överklass? Den där frågan är förvisso off topic men är mycket intressant, eftersom folk slänger ur sig den huller om buller.

Har det med yrken att göra? Både jag och min man arbetar inom yrken som enbart kräver gymnasiekompetens. 

Har det med föräldrars yrken att göra? Min mamma är grundskolelärare och min pappa är möbelförsäljare.

Har det med bostad att göra? Vi bor i en hyresrätt med två rum och kök.

Har det med klädval att göra? Jag vill inte att min son går på kalas i mjukisbyxor. Mjukisbyxor har man hemma och på gymnastiken i skolan. Ett par brallor (som inte är mjukisbyxor) på H&M kostar 50-100 spänn, billigare om de är begagnade. Ett par mjukisbyxor på Stadium kostar minst 200 spänn.

Hur definierar du överklass?

Misstänker att min son skulle vara din sons idol... 

Jag tycker att jeans är bra (slittåligt när de ex leker i skogen osv). Han, 11 år, avskyr jeans, det enda paret jeans jag får på honom ibland är ett par från Kappahl som är kända som jeans som ser ut som jeans men är mjukisbyxa typ.

Vad 11-åringen väljer: Mjukisbyxor alla dagar i veckan. Helst kamouflage, det är "favoritfärgen". Nej, jag tycker inte det är snyggt, men han älskar det. Å andra sidan hade jag också en period i typ sjunde klass när jag totalt vägrade jeans då det var obekvämt, så jag kan förstå sonen också. 

På kalas är det jeans och snyggare tröja - finns ingen valmöjlighet där. Han som typ fram till skolstarten alltid hade skjorta, gärna slips och väst skulle inte ens komma på tanken idag. Jag lobbar för en kavaj eller väst till skolavslutningen, men misstänker att jag får ge mig där, även i år...

Själv tänker jag att det är en period nu, om 2 år kommer mjukisbrallor vara hopplöst ute och nåt som han bara har när han är på sin idrott, men vi får väl se, plinga mig om 2 år

Båda ungarna har gått i onepice till skolan ett par enstaka gånger var. Definitivt ett hemmaplagg, men det var bara att se glad ut och låta dem gå.

Låt honom ha det han vill ha till viss del, det kommer gå över. Om 1-2 år är kamouflage fett ute och det är någon annan färg, mönster eller tryck som är coolast just då. Om du bestämmer byxor, kan han bestämma en tröja och keps så blir ni båda nöjda. 

Jag låter mina barn välja kläder helt själv och kläder är så personliga. Skulle jag gå i kläder som någon annan valde åt mig, då skulle jag absolut inte gå ut för att jag absolut inte känner mig bekväm i det.

Jag involverar min 5 åring när jag vet att hon behöver kläder. Jag skulle ha köpt mer i färgen rosa och klänningar.

Hon väljer blått och dinosaurier.

Min nyss fyllda 7 åring har inte jeans i sin garderob. Ett plagg han avskyr. Jag skulle aldrig tvinga ha honom jeans, för än så länge är det inte han. Och han skulle känna sig obekväm.

Det kanske är jag som är otroligt konstig att ha mjukisbyxor på kalas, men han är sig själv och inte någon annan och det för mig är det viktigaste.