Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.

Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.