Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

Oj, blir helt ställd när jag läser detta. Livslång sorg för att man bara fick pojkar? Var är glädjen och tacksamheten över att ha TVÅ friska barn?! Du har inte bara ett, utan två barn! Varför är du så fixerad vid att pojkar beter sig annorlunda än flickor? Min storebror tex, är en otroligt inkännande och mjuk person. Mer empatisk än mig skulle jag säga. Jag är kvinna. Han står väldigt väldigt nära min mamma. Och min kusin som är kvinna har ingen kontakt alls med sin mamma. Så mycket för den nära mor-dotter-relationen. Den mamman har knappt träffat sitt barnbarn, alltså min kusins barn. Jag tror som någon annan var inne på att dina pojkar känner av din besvikelse och att din sorg över livet som inte blev ligger som ett lock över din möjlighet att skapa en nära relation till dom och att kunna se glädjen i dina två pojkar. Du behöver bearbeta denna sorg! Jag känner själv en liknande sorg fast annorlunda: jag har valt en man som har ett barn sedan tidigare, en pojke. Sedan har vi fått ett gemensamt barn, också en pojke. Nu försöker vi få ett syskon. Jag kan känna en stor sorg över att jag valde en bonusfamilj, utan att riktigt förstå vad det skulle innebära. Och att min man inte kommer att vilja ha fler än max ett barn till med mig eftersom han redan har två. Jag är dock otroligt tacksam och lycklig över dom pojkarna vi har! Dom är både känsliga, empatiska, kommunikativa.

Det går inte alltid att förutsäga framtiden så som du gör: min egen mamma tex, har kommit att stå min brors barn väldigt nära. Mycket närmre än vad farmorn gör. Detta pga att farmorn har en kronisk sjukdom och inte orkar med sina barnbarn så mycket. Kort sagt: det finns MÅNGA omständigheter i livet som avgör vem man står nära eller inte, det är inte bara könet på ens barn som avgör. Inte heller barnets intressen eller hobbies. Min son är en biltokig motorkille som spelar fotboll. Klassiskt. Jag som mamma är en konstnärlig och kreativ person som tycker om att läsa och måla. Vi har inga gemensamma intressen på så sätt. Ändå så vi varandra extremt nära. Vi har en hemlig kommunikation som bara vi pratar. Vi badar ihop. Vi går på promenader, cyklar ihop. Vi tränar ihop. Vi lagar mat ihop. Vi hänger. Det enda som krävs är: full närvaro, öppenhet.