Jag släppte över ett gäng skolelever vid ett övergångsställe imorse vid skolan. Tjejerna vinkade tack. Killarna bara gick vidare utan en min. Inget viktigt men visar ändå skillnad i beteende. Sen kan tjejer vara mer känslostyrda, mesiga, gnälliga och bråka mer med mamman i tonåren men som det känns hade jag hellre tagit tonårsbråk än livslång ensamhet,
Jag har en son. Han är det bästa som hänt mig. Men jag kommer inte kunna skaffa fler barn pga att jag inte klarade av att ta hand om honom. Han bor i familjehem eftersom pappan inte finns med i bilden. Inte för att det är nån tröst men det kunde varit värre. Jag har svårt att klara vardagen själv ens en gång pga bland annat min npf diagnos. Den har förstört hela mitt liv och det är en sorg för mig att jag inte fick skaffa tre barn som jag först ville (hade inte haft något emot att ha 3 söner). Och sen att jag gick in i väggen och inte ens klarade av att ta hand om min son jag redan har.
Så jag går omkring med den sorgen varje dag. Att känna sig så misslyckad.
Du klarar iallafall av att ta hand om dina barn och får ha dem hos dig, du har fått se dem utvecklas och växa upp hos dig. Jag får träffa min son men det är inte alls samma sak som när han bodde hos mig. Saknar honom så mycket att jag ibland känner att jag inte orkar leva.
Ville bara ge lite perspektiv.. Vet inte om det hjälper. Klart du har rätt att känna sorg för det du aldrig fick, men du vill ju inte det sa du, så min historia kanske kan få dig på andra tankar.