Dotter livrädd i trafiken

Om hon inte klarar stressen av att befinna sig ute i trafiken så kan hon de facto inte köra bil. Att köra bil består ju inte bara av att klara av att framföra bilen.

+1

Hon får nog backa några steg..

Jag tänker detsamma. Öva på en parkering istället. Träna på att ha kontroll över bilen och veta hur stor den är. Parkera, backa runt hörn mm.

Att bli stressad är helt normalt i början. Hon kommer dock inte kunna ta körkort förrän hon kommit över det. Ett tecken på att hon behöver öva mer.

Precis! Hon kan köra och så, men hon blir nervös/osäker i onödan ändå när mötande trafik och frågar alltid mig innan hon ska svänga/köra ut och liknande

Hade ett ex som tog körkort när hon fylde 18 varje jävla korsnings eller rondel "Shit varför gör han så där för? Vi kommer att dö!!!! Vad fan händer? Nej sluta vi kommer bli på körda" osv osv . Det fick mig att börja be till gud varje gång innan jag satt mig i bil jäveln . Men trotts hennes hysteri så överlevde vi och efter ett tag blev hon mer säker och räddsla och hsyterit försvan 

Hur fick hon ens körkortet? Dottern är precis så

Hon behöver absolut vänta! Rekommenderar minst ett år av regelbunden körning, helst på parkering eller annat avsides ställe.

Som flera andra redan svarat så är hon inte mogen ännu.

Jag tog nyligen mitt körkort och blev ju också nervös såklart men det var en väldig skillnad när jag körde med maken eller med läraren från trafikskolan, med läraren kände jag mig mycket tryggare och avslappnad. Det hjälper även att nöta sönder teorin, för kan man alla regler så blir man automatiskt mer självsäker

Om dottern pratar om vad hon ser och tänker/känner när ni övningskör så gör hon helt rätt.

Bättre feedback än så på vad hon kan och inte kan får du inte - använd detta för att stötta och vägleda och veta vad ni behöver gå tillbaks till att öva mer på.

Jag var också skräckslagen bakom ratten och slutade övningsköra flera gånger. Sista gången jag tog tag i det var jag lika rädd. Ex-maken och jag körde då samma väg varje dag i flera veckor, en kort sträcka till stationen. Jag körde inte ens tillbaka hem första tiden. När jag kände mig lugn med den sträckan, ökade vi långsamt med nya och längre sträckor.

Vi körde nästan dagligen i ett år innan jag körde upp och klarade det.

Själva bilkörandet var aldrig något problem. Jag hanterade bilen fint och läste trafiken bra. Jag var bara tvungen att lära mig lita på mina medtrafikanter. Eller som ex-maken sa, de är också rädda om sina bilar

:) En kompis sa en liknande grej. Hon blev mindre rädd när hon insåg att andra människor, generellt sett, inte heller vill dö.