Jag har bipolär sjukdom och har aldrig tidigare haft några problem med alkohol. Senaste året har jag börjat dricka alldeles för mycket när vi festar o jag slår min pojkvän när vi dricker. ikväll festar han o hans vän o jag har tagit det stora beslutet att sluta dricka för ett tag. Enbart druckit alkoholfritt hela kvällen men känner sånt sug
Hur slutar man? Hur får man roligt och kan vara med utan?
Då min kille, som läget är nu bara vill att vi ska vara vänner men ändå sagt att det är okej att jag får vara här ikväll, vi känner varandra sedan många år, så känner jag att det är extra viktigt att göra just detta.
För jag älskar honom o vill ha en möjlighet att få tillbaka det vi en gång hade, för jag tror att han nånstans ändå vill om han ser att jag verkligen är villig att göra allt för att få det att fungera.
Och det är jag. Det sista jag vill är att slå honom, eller som det som hände häromdagen. Då jag skadar mig själv på fyllan när jag har ångest.
Upplevde en enorm skillnad imorse på hur stämningen var mellan oss (mig och killen) gentemot andra gånger då vi haft vår vän över på fest o jag spårat ur o blivit arg.
Denna gången var det trevligt att komma upp, äta frukost ihop, kunna skratta om sådant som sagts kvällen innan osv.
Och jag hoppas nu när min kille får lite tid för sig själv, faktiskt tar till sig allt detta.
För jag försöker verkligen allt jag kan för att göra det bra.
4 år och vi är 39 båda två. Så vi är ju inte unga liksom. vilket gör att jag vet att jag agerar helt fel. jag vill inte att han ska behöva avstå för att jag inte klarar av det. Det är ju inte han som spårar ur utan jag.
Jag vill mer att vi ska kunna umgås ihop, utan att jag dricker. Att han kan umgås med sina vänner o att jag kan få vara en i gänget ändå.
Och det är där jag söker råd. Hur gör man? Igår drack jag alkoholfritt, men hade svårt att känna att jag hade kul. Kände mig utanför o blev nästan arg o irriterad över det istället.
Känner att jag mest vill ha ett svar på hur man får roligt i sällskap av andra som dricker när man själv inte kan...
Och hur ska jag göra för att vinna tillbaka förtroendet hos honom, så han vill bli min igen?
Han är rätt dubbel i sina budskap. Visar i handlingarna att han bryr sig och tycker om mig. Både genom att vara fysisk i sängen men även nära utanför.
Men sen säger han att han inte vill något.
Varannan vecka har han sina barn o nu får jag inte vara där. Jag vet inte om han sagt något till dem. Dem är i åldern 11, 13.
Resten av hans släkt verkar inte riktigt veta iaf säger dem inget när jag skriver med dem.
Han säger att han är trött på mig. Verkar velig liksom. Som han har svårt att bestämma sig.
Jag tänker att jag ska låta honom vara mer själv ett tag, inte vara så på, försöka ändra mitt beteende, som annars är så maniskt iom min sjukdom.
Måste lära mig ett nytt beteende liksom. Ge mer utrymme för lugn till honom