Förhållningssätt till partners tidigare barn och kostnader

Då är det ju precis detta som är problemet. Inte pengarna.

I en bra relation hade du sett er som en familj och då hade detta varit en icke-fråga.

Ts, jag förstår dig. Jag har utflyttade barn och min sambo har tre "vuxna" barn som fortfarande hemma (och inte hjälper till). Dom var lite yngre när vi träffades, och när vi flyttade ihop var det inte ens tal om att jag skulle betala mat mm för hans barn. Han tyckte inte att jag skulle vara med på det. Å det är ju helt rätt. Han hade aldrig behövt betala något för mina barn om det hade varit tvärtom. Däremot köper jag ibland någon tröja, träningsplagg el annat emellanåt till dom.

Jag har slutat plocka efter dom, tex disk som ställs i diskhon istället för diskmaskinen får stå kvar mm mm.

Jag har själv varit bonusmamma som betalat hälften, och ibland met än hälften. För MIG kändes det naturligt att aldrig räkna på dina/mina kostnader utan ha gemensam ekonomi fullt ut.

MEN, jag skulle aldrig förvänta det av en eventuell ny partner. Om jag flyttade ihop med en ny hade jag INTE velat dela rakt av utan betalat kostnaderna för mig och mina barn. Sedan hade min nya partner kunnat betala för mina barn vid frivilliga tillfällen - tex om de självmant valt att köpa presenter, ta med dem på aktiviteter osv.

Barn har två föräldrar som betalar för dem, det skall inte krävas en tredje.

TS, jag tycker absolut inte att man måste fortsätta med ngt för att man gjorde så när man startade relationen. Det finns väl en massa andra saker som ändras under relationens gång, så varför inte detta?

Nej jag anser inte att du ska betala för hans son och extra kostnaderna det drar med sig.

Men det är ju svårare att backa på något som blivit en etablerad vana, för självklart bråkar mannen med dig eftersom det blir en försämring för honom när du inte vill ställa upp längre.

Vi hade strikt uppdelat när särkullarna kom på umgänge. Maken stod för deras kostnader, även för rummen de upptog. Han stod även för hushållsskötseln under umgänget.

Fast han är inte snäll mot sin son. Det är inget bra att växa upp bortskämt och inte kunna hålla rent runtomkring sig och laga mat osv.

Han är myndig om några månader.

Jag är sambo och han bor med mig och mina tre barn. Vi har helt gemensam ekonomi och vi ser oss alla dom en familj. Vi har mina tre barn boende hos oss varannan vecka. Han har två barn en vuxen och en som bor hos sin mamma. Jag tjänar lite mer än han och han har dessutom en skuld på 4000 kr som han betalar varje månad på men i gen av oss har direkt dålig ekonomi. Vi har helt gemensamma pengar och bråkar aldrig om ekonomin. Vi delar dessutom på det mesta annat som rör hemmet, huset, hushållsuppgifter och "arbetet" rörande barnen. Vi älskar varandra och vill vi vill båda hjälpa och avlasta varandra. Jag har tidigare varit i förhållande där det är mer åt andra hållet. Snålhet och hela tiden en inställning om att försöka komma undan och bidra så lite som möjligt från min partners sida. Jag tänker att det även ligger något annat bakom ditt sätt att se på hans son. Och att du på något vis känner en orättvisa med andra saker? Är han snål eller försöker komma undan på något vis?

Ok, så du vill inte, helt enkelt. Det räcker ju som orsak, för du har inga krav på dig att betala för någon annans barn. Säg bara att du inte betalar längre, man har rätt att ångra sig. Säg gärna till killen också att du inte har lust längre att betala mat för någon som inte drar sitt strå till stacken i hemmet. Fråga om han själv skulle ha betalat i en liknande situation. Antagligen inte. Killen förstår nog detta bättre än pappan.

Jag är själv uppvuxen i en bonusfamilj. Min styvfar fick tre barn på halsen, han hade inga egna. De fick ett gemensamt barn. Han jobbade som ett as och man delade lika då mamma jobbade inom vården och hade sämre inkomst.

Vi syskon ser oss alla som helsyskon och och tillsammans med min styvfar är vi en familj. Han engagerar sig i alla barnen lika mycket.

Man får göra som man vill men i min värld tjafsar man inte om pengar på det här sättet. Inte inom familjen.

Frågan var om det var rättvist. Jag säger Ja.

Det låter som din man förtjänar en fru som dig, men hans son förtjänar alltså inte en styvmamma som dig. 

Skilj er nu i stället för senare. Så kan vi ju hoppas på att dina barn får en trevligare bonusmamma än du själv är.