Anonym (3 problem) skrev 2020-05-09 00:35:45 följande:
Det låter som att ni har tre problem, inte ett:
1) Ni har separat ekonomi trots att ni lever ihop med barn. Det står självklart alla fritt att göra som de vill, men jag fattar inte hur man orkar. Och självklart föder det frågor som dessa, med fokus på millimeterrättvisa.
2) Du stör sig på din sväris. Av allt du skrivit att döma så är det hans beteende som gjort att du tröttnat på att betala, det är med andra ord egentligen inte pengarna det handlar om i grunden.
3) Du skrev i något svar att om du hade insett hur det skulle bli, så hade du aldrig gett dig in i det hela. Jag tolkar det som att du menar ge dig in i relationen med din sambo? Om jag tolkar dig rätt så är väl ändå den känslan det största problemet.
Om jag var du, skulle jag försöka lösa dessa tre problem och inte fokusera på matkostnader, för det kommer inte att lösa ngt i längden så länge som ovan kvarstår (undantaget nr 1 kanske, som man säkert kan leva med även om det verkar sjukt jobbigt...)
Jag håller med om din 2 och 3, men inte med 1. Om det var så att vi skulle ha gemensam ekonomi skulle jag nog vara ännu mer missnöjd med hur pengarna användes. För mig har strikt uppdelning rörande ekonomin hjälpt genom att jag vet exakt hur mycket jag ska ge till det gemensamma, att jag vet hur mycket jag har kvar efter det, och också att mina pengar (direkt eller indirekt) inte går till ett barn som inte är mitt. Jag kan förstå att detta kan ses på som krångligt, men det passar mig. Min man har dock framfört flertalet gånger att han tycker det är märkligt att vår ekonomi är så pass uppdelad.
Rörande 3 så ångrar jag väl ingenting nu riktigt, jag vet ju att det är en begränsad tid innan sonen så småningom flyttar hemifrån och det kan jag nog hålla ut. Hade jag dock kunnat gå bakåt i tiden med de lärdomar jag har nu hade jag nog aldrig givit mig in i ett förhållande där det redan fanns ett barn, eftersom det blir krångligare beslut och liv, som jag ser det. Dock älskar jag min man och det gemensamma barn som vi har, och det vill jag inte lämna för något i världen.