Bortprioriterad av föräldrar

Vi är många som haft en uppväxt som inget barn ska behöva ha. Det sätter verkligen sina spår. Jag gick till psykolog i 4 år för att bearbeta vad jag varit med om. Det är så många känslor. Ofta motstridiga känslor.

Man behöver hjälp att acceptera det som varit och att acceptera det som är nu.

För mig var det oerhört svårt att släppa taget om föräldrarna, fast det inte gav mig något att ha kontakt med dom. Jag blev bara ledsen och frustrerad. Ändå hoppades jag att om jag visar dom hur bra vi kan ha det tillsammans så skulle de inse det och vilja vara med mig.

Men det blev aldrig så. Jag fick gå igenom ångesten och den oerhörda övergivenhet jag känt i alla år. Sedan bygga upp mig själv.

Vänd dig till de som vill dig väl. Din sambo, dina vänner, din plastmamma.

Tänk igenom vad som känns bäst med svärföräldrarna. Jag skulle inte vilja ha dom springande hos oss var och varannan dag, hur snälla de än må vara. Man behöver sitt eget liv och sin space.

Din pappa kan du tyvärr inte vänta dig mer av. Släpp honom när du känner att du klarar det. Han orsakar dig bara ledsamheter.

Jag tycker verkligen att du ska söka samtalskontakt eller psykolog. Man behöver prata igenom sånt här med en professionell.