Bortprioriterad av föräldrar

Ska man bara sluta höra av sig helt och inte längre försöka involvera dom?  Känner en sorg över hur man blir behandlad av sina egna föräldrar. Detta är bara en liten del av det stora hela... 

Vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag är idag strax över 30. Har alltid fått klara mig själv och har aldrig riktigt haft några stöttande föräldrar. Jag var oplanerad och eg tänkt vara en fläck på lakanet. Mina föräldrar fick mig vid 18-22 års ålder. Dom gick isär i samma veva. Jag har under hela min uppväxt suttit i kläm i deras konflikter. Personen jag knöt an till blev istället min pappas "nya" som han sedan levde 20 år ihop med. 

Min pappa var aldrig hemma under min uppväxt. Han var en figur som bara kom hem och sov. Har aldrig brytt sig om oss barn. Jag har två syskon på hans sida. Det var mamman till dom, min plastmamma som drog hela lasset ensam med oss. För pappa var det viktigt att jobba och tjäna mer pengar- och investera i saker som kunde generera ännu mer pengar. Samtidigt skulle man såklart inte unna sig saker (för det var onödigt). Pappa har aldrig varit pedagogisk. Totalt egoistisk och aldrig lyssnat på någon annan än sig själv å hade man en annan åsikt var man en fullbordad idiot. 

Mamma å sin sida har också varit mkt egoisisk. På ett plan där man ofta känt att hon varit avundsjuk på mig som "lyckats bättre" med mitt liv än hon med sitt. Vi har en knakig relation även om den är bättre nu senaste åren. När hon träffat en "Ny" man varje gång så försvinner hon i princip från jordens yta och man hör inte av henne på veckor. Inte ens när hon visste att jag skulle göra en abort hörde hon av sig. Jag försökte ringa henne men utan något svar i flera dagar. Det är ju ens egen mamma man vill ha som stöd i en sådan situation. Jag fick inget. På abortdagen ringde jag henne på kvällen när jag slutat haft som mest ont. Fick då ett sms om att hon var borta och grillade med vänner och inte kunde prata. Jag svarade på smset då om att jag gjort aborten och att jag mått och mår piss. Men att det värsta är nog över... Jag fick inget svar. Och hon hörde inte av sig. I helgen är det fyra veckor sedan. Hon har fortfarande inte hört av sig, ens för att fråga hur hennes dotter mår efter aborten.. Känner mig så jävla besviken och ledsen över detta. Noll stöd från sin egen mamma. 

Min pappa och jag har inte haft någon kontakt alls under flertalet år pga att han när min plastmamma flyttade blev tillsammans med en klasskompis till mig vilket jag tyckte var fruktansvärt. Jag fick ingen tid och förståelse att välja mig vid tanken på detta utan fick i princip ultimatet: acceptera eller dra åt helvete. Så jag valde det sistnämnda och hörde inte av mig mer- och inte han heller.

Sex år gick. Under dom sex åren skaffade han ytterligare tre barn med denhär kvinnan, gifte sig och som jag fått veta nu skrev över hälften av allt han ägde på henne för att försöka göra mig så arvslös som möjligt. Dom är nu skilda och deras avtal om att hans egendomar skulle gå tillbaka till honom vid en skilsmässa finns inga papper på och ord står mot ord. 

Vi har kontakt igen efter att jag tog den kontakten. Något som är återkommande är hur min pappa nu pratar om "sina nya barn". När han pratar om sina barn handlar det aldrig och mig och mina tidigare syskon. Utan om hans nya barn. Får slängt i ansiktet hur viktiga dom är å hur mkt dom betyder och allt. Jag kan inte låta bli att känna mig så sviken av honom. Man får verkligen det slängt  i ansiktet. Jag vill inte höra om hans nya barn. Jag vill inte höra hur viktiga dom är när vi aldrig var någon prioritet under hela våran uppväxt.. De pengar han tjänade på min och mina syskons bekosnad på våran uppväxt det ger han nu till sina nya barn. Den pappan vi alltid viljat ha. Där han lägger ner både tid, energi och pengar på sina barn. Den pappan som aldrig existerat för oss- är han till sina nya barn. Medan vi som redan finns återkommande får känna att vi inte existerar. Ber vi om hjälp får vi ingen hjälp. Även fast han är i närheten där mina syskon bor- så prioriteras det inte att hälsa på etc. 

När jag ringer så pratar han i princip bara om sig själv och nya barn. Samma första träffen efter 6 år. Han frågade inte hur jag haft det utan bara pratade om sig själv. 
Jag vet inte men jag känner en sådan stor besvikelse över dom föräldrarna jag aldrig fick. Och skrattretande hur min pappa är den pappan till sina nya barn som jag och mina syskon aldrig har haft- och att han fortsätter att inte bry sig om oss något nämnvärt. Släktingar trycker på om detta man det tycks inte gå in och det finns irritation i släkten gällande detta hur vi tidigare barn glöms bort och eftersom han aldrig engagerat sig i oss.. Vi har aldrig haft våran pappa. Ändå är våran "pappa" helt beroende av sina egna föräldrar att ventilera och få stöd i saker. Det har vi aldrig fått av vår egen pappa och det är lika fortfarande. 

Jag vet inte. Jag har nu flyttat långt bort, många timmar ifrån hemorten. Jag och min sambo står vid trappsteget om att bilda vår egen familj och någonstans har jag en känsla av att mina föräldrar inte behöver vara en del av den heller- för förmodlingen kommer det ju vara "intressant" att vara delaktig när det kommer barnbarn i bilden. Min sambos familj har varit mer familj under våran tid tillsammans än vad min egen familj har varit under hela min livstid.. Rätt sjukt. Jag får mer hjälp av min sambos pappa än vad min egen pappa någonsin gjort för mig. Mer stöd. Mer av allt. Och jag känner en sorg över min pappas och min mammas intresse i mig. 

Jag vet fan inte hur jag ska tänka. Känner en stor tomhet över hur mina föräldrar behandlat mig i alla år och hur mkt som jag känner att ha fattats för mig under min egen uppväxt och hur det fortfarande fattas- och samtidigt ser jag hur min pappa överöser sina "nya" barn med allt det som vi aldrig fick.. Och fortfarande inte får. Känner mig så bortprioriterad när mina föräldrar inte verkar vara intresserad av att vara involverad i sin äldsta dotters liv. 

Vad ska man göra? Har nu inte hört av mig till min mamma på fyra veckor- sedan jag försökte få tag på henne i samband med aborten jag var tvungen att göra..

Och min pappa skrev jag till häromdagen och frågade: När kommer du och hälsar på? .. Han läste men svarade inte...  Otippat.

Ska man bara sluta höra av sig helt och inte längre försöka involvera dom?  Känner en sorg över hur man blir behandlad av sina egna föräldrar. Detta är bara en liten del av det stora hela... 

Jag beklagar vad du har varit tvungen att vara med om. Du har gjort väldigt bra i att flytta långt ifrån din hemort.

Jag rekommenderar likt någon skrev tidigare att du får en samtalskontakt genom din vårdcentral för att få läka såren. Utöver det rekommenderar jag också dig att uttalat säga upp kontakten med dina föräldrar, om du vill. Jag upplevde samma sak, även om jag avskydde vad de hade gjort emot mig, hur bortprioriterad jag var, så fanns det alltid någon gnutta hopp om att de skulle höra av sig till mig, hälsa på mig, säga något snällt. Men det skedde aldrig och inte förrän jag sade upp kontakten kunde jag äntligen gå vidare, för jag behövde inte förhålla mig till dem och den konstiga relation vi hade. Likt dig har jag också fått otroligt mycket stöd och kärlek från min sambos familj. Det var svårt att ta emot den från början, men man ska vara snäll mot sig själv och förstå att även man själv är värdig den kärleken och omtanken.

På något vis skönt att höra om andra i liknande situation även om det såklart eg är något positivt. Jag har ju alltid haft distans så i och med den tightare relationen som min sambo har så känner jag mig även trängd. Det blir dubbla känslor. Nu träffas ju vi dagligen pga att dom bor granne, några min bort och den rörelse dom driver tillsammans. Jag är otroligt tacksam men känner samtidigt en sorg och ibland att dom kliver innanför mitt personliga space. Jag är ju van med distans och att vara självständig. Helt plötsligt har man människor inpå sig som gör allt för en vilket jag inte är van vid. Sambon och jag har haft gräl över detta där jag får höra att jag har en familj här nere som älskar mig och som bryr sig om mig och att jag måste lära mig att hantera och acceptera detta istället för att skjuta bort dom. 

Det är svårt när man inte är van. Och det är otroligt blandade känslor. Men det blir också samtidigt så påtagligt eftersom tomheten efter ens egen familj blir desto mer påtaglig.. "varför bryr inte dom sig"?