Relation / bonusfamilj

Hej!

Starka reaktioner , nya bonusfamiljer är svår , vart går gränsen hur mycket man ska hjälpa till? Hur mycket ansvar ska man ta? Vart går gränserna? När ska man dra dem?

Hur gör man när man ser olika och värderar olika saker?

Nej jag har satt ner foten och tar inte ansvar på detta viset nu, och det kommer sluta med att vi gör slut för det fungerar inte i verkligheten.

Hennes mamma / pappa / kompisar / faster / farmor hjälpte henne hela tiden innan.

Jag lber gärna tillsammans med en bonusfamilj.

Men det jag tänker mig , är att det lite mer rättvist fördelat och att man tar större ansvar för sina egna barn, och ser till att man tar ansvar så det fungerar och inte lägger över ansvaret på att andra ska ta huvudansvaret för sina barn.

Endel missförstår : jag tar gärna ansvar och hjälper till , under rimliga förhållanden...

Tack för svaren.

Man måste tänka på sig själv , och se till att min vardag fungerar först.

Det är precis så jag tänkt och försöker förklara, men då är jag egoist och hon blir ledsen för jag inte ser oss som en familj , jag för stora samvetes problem och känner mig elak som inte ställer upp till 100% ... men man måste säga ifrån!

Svaret jag sökte var om jag tagit rätt beslut angående barnomsorgen som blir så pass mycket och utöver vad som är ? vanligt? i en bonusfamilj.

Ville känna mig tryggare och starkare i min argumentation när vi diskuterar detta , vilket jag nu blivit.

Jag älskar kvinnan och barnen är jätte fina , men kan inte ta på mig det ansvaret bara.

Hon säger att hon kan ta större ansvar för städning / handling m.m när hon är ledig på förmiddagarna ... visst det underlättar ... men jag hinnner/ orkar inte / stressar ihjäl mig dem gångerna jag har alla fyra ensam och ska lämna och hämta på 3 ställen innan 07:00 när jag ska stämpla in på mitt jobb som är 1.5 mil utanför stan.

Mina barn och hennes barns skola / dagis ligger 2 mil ifrån varandra ...

Idag går jag upp 05:15 för att hinna med mig och mina barn så vi kommer i tid , jag får verkligen inte ihop schemat med 2 barn till ????????????

Hon jobbar på tåg så jobbar enbart jätte oregelbundet ... börjar 04:00 och slutar 09:00

På kvällen börjar hon 14/15/16 och slutar vid 23/24

Sen har hon över liggningar 14:00 till 11:00 dagen efter .

Finns alltså inte en jobb dag där hon kan sköta hämtning och lämning själv.

Blir lite kaos i mitt huvud att ha ansvar för en familj till när jag knappt fick ihop livet ensam innan med mina 2 barn ????

Hon har jobbat där hela sitt liv och trivs med arbetskamraterna och har en väldigt bra lön.

Det e motiveringen , jag förstår det ..

men det motiverar inte min situation jag sätts i.

Så ja , jag tänker många ggr att hon väljer sitt jobb och sin egentid hon får utav att jobba såhär framför familjelivet med mig eftersom hon inte vill byta och jag kan inte mäkta med konsekvensen av att jag ska ta hand om hennes barn på det stora planer det blir.

Hej , tack för all input ... jag har aldrig tänkt tanken att hon manipulerar mig eller kör någon utpressning , kvinnan är väldigt god och en bra mamma på alla sätt och vis och är en väldigt fin flickvännen , förutom denna punkt som belastar väldigt mycket.

Jag har tagit avstånd från ansvaret för hennes barn gällande hämtning och lämning och barnvakts sittandes i den stora utsträckningen för det har blivit för mycket.

Just därför är vi i situationen som gör att vi kommer göra slut eftersom det inte funkar att ha det såhär , inte meningen att jag ska ta avstånd eller att hon ska behöva känna att jag inte ställer upp, det blir en vardag där man inte är lycklig.

Jag har svårt att sluta ställa upp , och enda fungerande som en lycklig familj ..

Jag ställer gärna upp att ha barnen , men just hämta å lämna och ha dem ensam jämt å ständigt är en helt annan sak, inte meningen att jag ska träffa barnen mer än jag träffar nya partnern ... det vinner jag inte så mkt på.

Barnens pappa är inte med i bilden längre , och det var han inte när vi träffades heller ...

Just därför anser jag att det är ännu viktigare att hon byter jobb och tar ansvaret själv , och inte lägger det på mig eller på sina anhöriga och vänner.

Hon umgås med sina barn dem dagar hon slutat tidigt eller är ledig. så antingen får hon lediga dagar med sina barn eller hämta tidigt , hon får aldrig en stressig dag...

och mina barns hämtar hon inte. Det behövs inte för det sköter jag själv och det gör jag mer än gärna , det e min uppgift

Allt handlar väl om vart sin Egna gräns går , och min har gått ... finns säkert många bonus familjer som ställer upp till 100% och familjer som är helt uppdelade , alla är olika.

Finns inget behov att hon ska hämta mina barn, jag kör förbi fritids och hämtar dem efter mitt jobb, jag vill göra detta eftersom jag vill vara med i dessa delar , jobbar man heltid och har sina barn varannan vecka så blir det nog på automatik att man gärna är med på allt ... och ska hon hämta mina barn bara för att det ska jämna ut sig när behovet inte finns?

Den stora saken är : det blir för stressigt på morgonen att lämna 4 barn på olika ställen innan jag ska jobba.

När fyra barn ska hämtas på kvällen är man hemma 1 timma senare än vanligt nästan.

4 barn som ska göra sig iordning , 4 väskor som ska med , 4 barn som ska bråkas , 4 barn som kan bli sjuka , 4 barn som ..... jaaaa , förlåt .. kanske bara är jag som tycker det blir för mycket ????

Vid kvällen får mina barn alltid mindre tid och uppmärksamhet, där kommer mitt varannan vecka symptom in, jag vill kunna ge mina barn tiden. Hade det varit någon gång i månaden hade det inte varit några problemet , men nu blir det jämt.

Det blir för stressigt och mycket att göra när mina barn har aktivitet efter skolan och man ska iväg och allt går i raketfart och sammtidigt ska man hämta hennes barn på deras fritids/dagis .. det fungerar inte.

Jag har mycket som jag redan har...

Det e skillnad att hämta barn och sköta hushållet på lediga dagar , när tidspressen inte finns .

Hennes mamma/pappa/faster/vänner och betalda barnvakter.

Allt handlar alltid om hennes jobb och barnvakt , varje dag planering och justering.

Och nu är det tillbaka där igen eftersom hon inte vill byta jobb och jag inte kan ta på mig ansvaret.

Jag önskar så gärna att hon ville byta jobb , att vi kunde dela vardagen och slå ihop familjerna på ett fungerande sätt och växa tillsammans .. göra saker tillsammans allihopa , allt blir så mkt roligare och enklare ,

Det är tråkigt när ett förhållande börjar gå åt pip svängen, särskilt när det e mkt känslor och barn inblandade.

Jag har pratat så många ggr om att jag inte kan ta på mig ansvaret för hennes barn på det sättet, att hon behöver byta jobb.

Hur hade ni gjort om ni var i det sitsen?

Hade ni varit ok att leva med någon som ni inte kan ställa upp på? Leva med att säga nej och att hennes barn ska fara mellan olika barnvakter? Att barnvakter jämt kommer och går hos er? För att ni sagt ifrån att det blir för mkt?

Lämna någon man älskar för saker som går att lösa om hon bara skulle ändra inställning till livet .. jaja

Tuff utmaning att ställa ultimatum , fixa eller gå?