Jag måste släppa mitt livs kärlek

På nåt sätt har ni ju ändå valt det bästa alternativet för er, ellr hur? Hålla kvar den tanken.

Du borde börja med att lämna ditt äktenskap, du är ju uppenbarligen inte lycklig. Därefter borde du gå till psykolog. Min vän blev dumpad av sitt "livs kärlek" och han sörjde henne i över fem års tid, han fastande i sorgen och klarade inte att ta sig vidare. Han gick till psykolog och med tiden så kom han sig vidare. Han har hittat sig en ny och är lyckligare än någonsin och ska gifta sig senare i år. Så det finns hopp för dig också!

Märker inte din fru något? Märker hon inte hur dåligt du mår? Stackars henne och stackars mannen till ditt livs kärlek. Tänk på dem.

På något sätt måste du ju gå vidare. Om det har gått tre år och du fortfarande inte har lyckats gå vidare så kanske du behöver ta kontakt med en psykolog som du kan prata med och som kan hjälpa dig att gå vidare?

Hur rättvist är det mot din fru att du är gift med henne medan du egentligen älskar en annan kvinna mest av allt? Skilsmässa kan ju vara något. Tror att du behöver vara ensam för att kunna smälta det här. Du älskar en annan kvinna och då ska du inte vara gift med din fru. Sedan så bör du ju, som sagt, även börja gå till en psykolog som du kan prata med så du kan ta dig vidare i livet. Du måste acceptera den situation som råder.

Skilj dig och ta tag i dig själv och sök hjälp. Tror att det är bästa sättet för dig att kunna gå vidare.

Säger samma som de andra. Det är glasklart vad du ska göra. Du ska givetvis skilja dig då du älskar en annan kvinna som du ser som din andra halva, inte din fru. Skilsmässa är det enda rätta nu. Efter det bör du ta kontakt med en psykolog som kan hjälpa dig att ta dig vidare i livet. Du har fastnat och efter tre år borde man ha tagit sig vidare, men eftersom att du inte har gjort det så behöver du professionell hjälp för att kunna gå vidare i livet.

Jag vet hur svårt det är att älska någon man inte kan få, jag vet hur det är att bli älskad på djupet, fast i hemlighet. Många säger annat men jag vet ju att det är så, så jag förstår din situation till viss del... Jag tror också du behöver prata med någon! Du måste gå vidare, komma över det gör du kanske aldrig helt, men för din och din frus skull måste du upp från det hål du befinner dig och därifrån ta ett beslut i hur du ska gå vidare!

Jag har varit hos flera psykologer i långa perioder. Ingen av dem kan ju ändra på det som är själva problemet. Jag kan prata om det och älta det och få feedback men när sessionerna är över står jag ändå ensam med mitt krossade hjärta. Jag vet att terapi kan förändra, det har det gjort för mig på andra sätt, men inte det här.

Om jag kunde skilja mig hade jag gjort det för längesen. Men vad hjälper det om jag ändå måste leva ensam sen?

Men va? Vad är ditt problem? Helt klart ska du skilja dig från din fru om du bryr dig det minsta om henne och hennes mående. Skulle du vilja leva med någon som egentligen vill leva med någon annan? 
Bara för att DU inte vill vara ensam när du inte kan få den andra kvinnan?

Egocentrerade rövhatt. 

Skilj dig så att din fru kan få gå vidare med någon som förtjänar henne och älskar henne för den hon är. 
Den andra tjejen hade tur som fått gå vidare...

Jag är i liknande situation. Jag valde dock att separera för att börja ett liv med mitt livs kärlek. Jag vet att jag är hans livs kärlek men pga olika omständigheter så gick det inte att få ett liv ihop. Han måste bo i ett annat land och jag har ett barn på 6 år. Vi försökte få det att funka men gick inte. Jag vill ha ett liv som jag hade tidigare men med mitt livs kärlek. Mitt ex vill att vi ska försöka igen och det som får mig att överväga det är för mitt barns skull. Jag kan dock inte se hur jag ska kunna leva ihop med ngn som jag inte har rätta känslor för eller attraktion för. ALLT stämmer med mitt livs kärlek så hur ska jag få det att funka med mitt ex?

Jag vill dock säga att jag förstår att du inte vill skiljas, det suger att vara ensam, att inte ge sitt barn sin familj. Jag förstår alla som håller ihop för barnens skull. 
Du måste dock hitta andra anledningar för att kunna fortsätta ditt liv. Vem vet vad som händer i framtiden? Du bestämmer hur du vill leva ditt liv, ingen annan. 

Det fanns ju anledningar som gjorde att ni valde att inte bli ett par utan att gifta er på olika håll. Försök minnas och fokusera på de anledningarna.

Det är inte ensamheten i sig jag ärrädd för. Det var dåligt formulerat. Jag menar att vad spelar det för roll om jag ändå inte kan få den jag älskar. Då kan jag lika gärna sitta still i båten, för alla andras skull.

Framförallt är det ekonomin som hindrar mig, men också barnen. Nu börjar de bli stora, så det är ett minskande problem.

Orsakerna till att vi inte blev ihop när vi var unga... var i stort sett fel. Missuppfattningar. Det gör det extra plågsamt.

Jag använder redan väldigt hårda ord mot mig själv i mina tankar. Så vi kan skippa dem här.

Det bästa för alla vore om jag kunde bli kär i min fru. Sådär så att alla tankar på andra bara försvann. Men det känns omöjligt. Det är väldigt svårt att älska någon som inte tycker om sig ajälv.

Din fru kanske inte älskar dig heller, för att du distanserar dig för att du egentligen vill ha någon annan?

Varför inte ge både dig och henne en chans att vara lyckliga(re) än ni är nu?

Fruktansvärt att folk slösar sitt och speciellt slösar ANDRAS liv på att leva såhär. Tycker du att din fru förtjänar att vara olycklig?

Jag försöker komma på något som hjälper nu. ;)  Och nu menar jag inte att jag bara hittar på, utan jag tror faktiskt att din situation.... den är ju inte statisk, dvs. man utvecklas och förändras ju, och det finns olika faser i livet. Din stora kärlek är inte statisk heller. När ni var unga passade det inte riktigt, sedan gjorde det det. Men framöver kan det ju mycket väl också vara så att ni inte är så perfekta för varandra ändå? 

Och även om hon skulle passa dig väldigt bra, så finns det inte EN perfekt partner för en person. Det finns säkert fler som passar dig lika bra som hon. Men du vill inte lämna din fru och splittra familjen när det ändå inte finns den perfekta partnern runt hörnet, det förstår jag också. Idealfallet vore väl om du nu skulle träffa en ny kvinna, som också passar lika bra. DÅ skulle du skilja dig förstås?

Men så länge du är i en relation, så har du ju inte lika bra chans att träffa någon. Inte bara att du inte är aktivt ute och söker (eller om du är det så måste du ju göra det försiktigt),  men det kan ju också avskräcka kvinnor att du faktiskt är gift. Så egentligen måste du bestämma dig om det inte skulle vara värt det att lämna din nuvarande för att ha mer chans att hitta rätt. 

Dessutom - man brukar få en ny syn på saker och ting när man väl har lämnat en längre relation. Oftast är det så där två, tre år efter en sån separation som man känner att man har utvecklats så mycket, och att man nu vet exakt vad man vill. Och det kan skilja sig en del från det som du känner nu. Det kan hända att du då inte längre tycker att det vore en sån perfekt match med stora kärleken. Och det menar jag inte negativt nu. Man brukar hitta annat och nya människor som intresserar en. 

Fy...låter sorgligt...

Jag mötte stora kärleken och lämnade mitt ex som jag har tre barn med. Så mycket lyckligare nu och väntar mitt andra barn med min nya...

Detta hjälper ju inte dig nu men varför kan du inte bli ihop med din stora kärlek? Vågar hon inte släppa sitt förhållande?