Abort av planerad graviditet

Samma här... Planerat sedan flera år, har ett barn redan, ungefär lika långt gången som du och lätt ångest över om det är rätt beslut eller inte :s

Funderar över hur relationen till första barnet blir, om man kommer älska tvåan lika mycket, hur förlossningen blir med all smärta (trots en ganska smidig första förlossning), orka med blöjor ett par år till, får man ett kolikbarn, kommer man att ha samma problem som med första eller helt nya så man inte ens kan dra nytta av tidigare erfarenhet, hur kommer relationen till pappan bli, kommer han att orka? Det är mycket som snurrar i huvudet nu.

Jag undrar om det är graviditetshormonerna som gör att man oroar sig mer (väldigt vanligt) och att man inte kan tänka klart (också en klassiker).

japp men för oss kände jag den paniken med barn nr 4. Hade 3 barn varav nr 2(flicka)var väldigt krävande just då. Massa bråk skrik och testade. Hon sprang iväg och försvann ute. Kunde hoppa rakt ner i vattnet från en brygga fast hon inte kunde simma.

Rusade rakt ut i gator. Jag var helt slut. Jagade efter henne hela tiden. Samtidigt var nr 3 var bara en liten 1,5 åring då men hade tydliga autistiska drag redan då vilket jag hade rätt i då han fick sin diagnos redan vid 3 år. Och så blev jag gravid trots skydd med nr 4. Det passade verkligen inte just då. Och när jag fick plusset började jag gråta. 

Hade en abort inbokad så sent som i v 13 pga att jag velat så länge och mått skit. Veckorna går väldigt fort trots allt. Jag hade till och med tid på sjukhuset hade packat en väska och skulle sova där för skrapning morgonen efter.

Jag satt på Mc donalds vid ringen på söder och ringde och avbokade 5 min innan jag skulle vara på sjukhuset. Jag KUNDE INTE ta bort henne. Hade settt henne på skärmen dagen innan när dom kollade med ul hur långt gången jag var. Hade sett mitt lilla barn sparka runt där inne. Full av liv. Jag avbokade och åkte hem. Sa till sambon att "det går inte. Jag kan inte göra det." Han blev överlycklig. Han ville behålla från start. 

Hon är 7 år gammal nu och jag är så glad att jag valde henne. Att jag valde livet för hon är underbar vacker och helt fantastiskt smart omtänksam och rolig. Jag kan ibland tänka att "tänk om jag tagit bort henne. Då hade hon inte funnits" hemska tanke.

Och ja det gick bra. Det fixade sig. Man vande sig vid livet med 4 barn ganska fort. Vi har dessutom fått två barn till efter det och har nu 6 barn tillsammans och det funkar också bra. 

Jag börjar gråta när jag läste ditt inlägg, tack för att du delade med dig <3

Jag hoppas verkligen att det är hormonerna. Ska ringa mvc imorgon så kansle jag kan få komma och prata med någon

Gör det! De har säkert idéer om någon du kan få prata med. Jag kan garantera att det finns många tjejer som går igenom samma tankar och känner sig tveksamma!

Har du en frånvarande sambo eller vad? För ingenstans i ditt inlägg nämner du att ni är två om det.

så lite så. Jag vet hur paniken känns men man ångrar inte ett barn. Däremot kan man ångra en abort hela livet. Sen är det mycket hormoner nu i början som spökar. Och jag lovar att du orkar med 2 barn också. det kan vara jobbigt i början men man kommer in i nya rutiner ganska fort

Jag har 16 mån mellan mina två första och även fast nr 1 var en "bebis" när nr 2 föddes och det första året var kaos så har dom idag alltid en vän nära.

Dom är nu 13 resp 11,5år gamla och väldigt tighta som syskon. Det finaste man kan ge sina barn är syskon. Och täta syskon växer upp vid varandras sida. Tänk att alltid ha någon i samma ålder hemma att leka och umgås med? 

Du har ju tid på dig att bestämma dig ännu. men jag tror du kommer ångfra en abort. Försök att bara komma till ro med att du kommer ha två barn att ge din gränslösa kärlek och dom kommer även ha varandra. och barn växer så fort. Rätt som det är så är dom stora och klarar sig själva.

Sist jag kollade så var det inte männen som var gravida födde barn och handskades med alla hormoner. Men det kan ju ändrats vad vet jag?

Känner igen mig i det du skriver även om situationen inte är lika....jag väntar mitt tredje barn och är i vecka 18...har efter ultraljudet börjat känna mer och mer ångest över allt det innebär med detta barn...mina två barn jag har är visserligen äldre men båda väldigt krävande...jag skäms för att jag känner som jag gör men all glädje kring att vara gravid och vänta ett barn är bara borta och utbytt till ångest....

Jag hoppas det kommer ändras när barnet kommer ut och man förhoppningsvis blir förälskad i den lille...

Eftersom nu har så många barn lär det vara varierande åldersskillnder i gruppen. Hur tror du att det går om man har ca 4 år emellan två barn, kommer de ha någon glädje av varandra under uppväxten, eller kommer det först senare när de är i tonåren eller först när de är vuxna?