Anonym (haren) skrev 2020-05-26 17:32:12 följande:
Hej!
Tack för alla svar och råd jag fått hittills. Och mycket skönt att känna att jag inte är den enda som känner så.
Känner att jag kanske överdrivit lite gällande humörsvängningar,
Jag har tidigare pga utmattningsdepression gått på antidepressiva, men efter råd från psykolog och läkare fasades de ut. Jag var helt enkelt inte deprimerad längre efter mååånga timmars KBT. Min man tycker också att ?Normala? jag är bättre än pillerversionen. Och jag trivs också bättre med att bli både glad och ledsen. Jag hade svårt att kontrollera mitt humör som yngre och jag tror att den bilden av mig själv lever kvar, trots att jag numera är ganska lugn, även om det är 10 år sedan jag bearbetat det som låg till grund för det.
Men rädsla över graviditet har gjort att jag har blivit rädd att uppleva det igen. Att inte kontrollera mitt humör har varit en sak jag varit orolig för gällande att bli förälder, jag har varit orolig att bli en dålig mamma. Men som sagt har det varit många års bearbetning där jag känner mig mycket stabil, jag skulle inte överväga att bli förälder annars.
Jag tror mycket av detta (och anledningen att jag skriver här) är att jag inte får gehör hos min man. När jag tar upp detta får jag liksom svaret i princip ?är väl bara att göra det, föda barn och amma är naturligt och nåt som de flesta gör?. Någon som har tips på hur jag kan försöka få honom att förstå?
Det är ju bara att säga till honom att den dagen han är gravid kan han välja förlossningssätt, och den dagen han kan amma - varsågod! Annars väljer den vars kropp och psyke påverkas.
