Rädd att bli gravid

På din beskrivning så vet jag inte om det är rätt läge för dig att skaffa barn just nu. Samtidigt är du ju 36 år och då är det inte heller läge att vänta längre, om man verkligen vill ha barn. Svår situation. Du säger att du har svårt att kontrollera ditt humör och matintag, samt att du är trött väldigt ofta. Detta kan sätta käppar i hjulet. Vet du orsaken till att du ofta är trött? Psykiska besvär eller kan det vara något annat? Du kanske bör träffa en läkare. Tänker att det är ju inte så behagligt att gå runt och vara trött hela tiden, om du nu inte vet anledningen till det?

Att kontrollera humöret måste du jobba på. Kan du ha någon diagnos? Annars finns det ju väldigt många som har problem med att kontrollera humöret och man behöver inte ha en diagnos för det. Det är bra att du är medveten om det. Hjälpen du har fått kan du inte nå längre med nu, säger du. Då får du nog ge det tid och försöka varva ner och jobba på dig själv. Testa olika metoder.

Jag förstår att man inte vill vänta med barn om man är 36 år, men samtidigt känns det som att du har en del att lösa innan du är redo för barn. Det är en svår situation och det gäller att väga fördelar samt nackdelar. Skriv upp en lista med alla fördelar du ser med att skaffa biologiska barn, samt alla nackdelar. Om nackdelarna är fler än fördelarna kanske ni bör avstå.

Du bör inte tänka redan nu att du inte kan bli gravid. Försök i ett år och har det inte tagit sig då så bör ni söka hjälp, men det är fullt normalt att det kan ta upp till ett år. Angående allt det andra som du är rädd för så måste du inse att det är normalt att man är rädd för det. Det är fullt normalt. Du måste också bestämma om du tycker att det är värt att gå igenom allt det där för att bli förälder. Om du tycker att det är värt det så tar du dig igenom det. Du är långt ifrån ensam.

Ni kan också söka hjälp redan nu, om ni misstänker att det finns något som kan göra det svårt för er att få barn. Att du är över 35 år är ju en anledning att söka hjälp för redan innan man ens har försökt i ett år.

Den enda varningsklockan jag ser är att du redan nu har problem med humörsvängningar. Är det kopplat till den nya viktnedgången/ändrade matvanor, eller har det pågått under en längre tid? För småbarnstiden kommer ju innebära en ordentlig prövning när det kommer till att hålla humöret så balanserat som möjligt, både för barnets, din och partnerns skull.

Angående din övriga oro: jag kände likadant och mer därtill. Av olika anledningar ter sig en graviditet väldigt onaturlig och fel för mig, så att dessutom riskera illamående och att inte kunna utöva min (aktiva) fritidssysselsättning på flera månader såg jag INTE fram emot. Men jag kunde köra på som vanligt till ungefär 7:e månaden, hade inga cravings eller liknande utan gick bara upp nåt kilo under hela graviditeten (men då är jag å andra sidan tjock till att börja med), och sista veckan jobbade jag i princip dygnet runt... så kollegor och vänner glömde liksom bort/kände inte ens till att jag var gravid, vilket var PERFEKT för mig.

En vaginal förlossning var otänkbar för mig, för att det alltid har känts fel och äckligt och... motbjudande. Ända sedan jag var mycket liten har det varit totalt otänkbart, och det var en stor anledning till att vi sköt upp barnskaffandet så länge. Fick beviljat snitt av humanitära skäl, och även om återhämtningstiden är längre så var det en fantastisk upplevelse. Allt jag drömt om och mer därtill.

Amning var lika otänkbart för mig. Ersättning funkar lika bra. Finns för- och nackdelar med bägge alternativen, amning är inte ?tveklöst bäst? för barnet oavsett vad alla säger. De blir mer mätta av ersättning, och alltså generellt nöjdare. Vårt barn sov hela nätter direkt och grät i princip aldrig. Dessutom kunde jag och pappan dela på allt 50/50. Så du behöver inte känna att du måste amma för barnets bästa. Vill man amma, så gör det. Vill man inte så är ersättning verkligen ett fullgott (om än dyrare) alternativ.

Dina släktingar och vänners förmåga att bli med barn har inget med din kropp att göra. Fullt friska par får räkna med att det kan ta ett år att bli gravid, med de bästa förutsättningarna. Innan ni aktivt försökt ett år är det alltså ingen vits att ni söker hjälp utifrån.

Långt från alla graviditeter är jobbiga, alla har olika upplevelser och en del mår rejält dåligt men de flesta har det överkomligt.

Se till att hålla jämn blodsockernivå, försök i första hand äta frukt och bär som åtminstone är lite nyttigare än rent godis. Och ibland får man synda. Du ska absolut inte tänka på din vikt/banta för du SKA gå upp i vikt, annars är det något fel. Se till att aldrig ha för mycket godsaker hemma, lämna börsen hemma om du riskerar att gå förbi ett café t ex och vet att du har svårt att motstå sötsaker. Med lite planering kommer man runt många hinder.

De flesta förlossningar går bra, återigen så är det ett fåtal det går dåligt för men för det första kommer du vara under god kontroll hos din bm för att förutse risker, för det andra har vi riktigt bra sjukvård i Sverige som kan hantera det mesta, förutom sådant ingen mänsklig person hade kunnat ändra på så klart. Det finns också jättebra smärtstillande medel att få så även om det gör ont kommer du att överleva. Värst är de absolut sista krystvärkarna, det är några få minuter det rör sig om och sedan har du ett barn i famnen istället.

Det är ju positivt att du ser fram emot mammarollen och är beredd på att göra uppoffringar. Samtidigt finns ju en pappa i bilden som kan avlasta dig lite, och det borde han göra så mycket som möjligt, särskilt första tiden. Då kan du ha lite egentid där du vilar eller gör något du tycker om.

Jag känner lite samma. Har dock ett barn på 13 år. Hade en drömgraviditet och fick snitt pga rädsla. Har dock inte vågat bli gravid igen, just för att jag är livrädd för att få en jobbig graviditet samtidigt som jag kanske måste kämpa för ett snitt. Jag är 35 år och jag börjar känna att det vore kul att få ett barn till, men rädslan hindrar mig. 

Har inget direkt råd att ge, men kanske kan du få gå och prata hos någon under tiden du är gravid, vilket kan vara skönt. Ska du få barn så är det väl dags nu, du har inte så mycket tid att vänta. 

Kanske att du får ge dig själv säg ett halvår att se hur du kan göra för att bearbeta rädslan OCH ditt mående (temperament och trötthet). Sedan är det antingen dags att försöka, eller fortsätta arbeta på sig själv och riskera (ännu mer) att det kanske inte blir barn. Det är inget fel i det senare!

Sedan kan jag ju säga att:

- Det bästa för barnet är INTE att amma om mamman mår skitdåligt av det.

- Föda barn kan man göra med kejsarsnitt.

- Många kan hålla sig hyfsat aktiva genom sina graviditeter.

Hej!

Tack för alla svar och råd jag fått hittills. Och mycket skönt att känna att jag inte är den enda som känner så.

Känner att jag kanske överdrivit lite gällande humörsvängningar,

Jag har tidigare pga utmattningsdepression gått på antidepressiva, men efter råd från psykolog och läkare fasades de ut. Jag var helt enkelt inte deprimerad längre efter mååånga timmars KBT. Min man tycker också att ?Normala? jag är bättre än pillerversionen. Och jag trivs också bättre med att bli både glad och ledsen. Jag hade svårt att kontrollera mitt humör som yngre och jag tror att den bilden av mig själv lever kvar, trots att jag numera är ganska lugn, även om det är 10 år sedan jag bearbetat det som låg till grund för det.

Men rädsla över graviditet har gjort att jag har blivit rädd att uppleva det igen. Att inte kontrollera mitt humör har varit en sak jag varit orolig för gällande att bli förälder, jag har varit orolig att bli en dålig mamma. Men som sagt har det varit många års bearbetning där jag känner mig mycket stabil, jag skulle inte överväga att bli förälder annars.

Jag tror mycket av detta (och anledningen att jag skriver här) är att jag inte får gehör hos min man. När jag tar upp detta får jag liksom svaret i princip ?är väl bara att göra det, föda barn och amma är naturligt och nåt som de flesta gör?. Någon som har tips på hur jag kan försöka få honom att förstå?

Det är ju bara att säga till honom att den dagen han är gravid kan han välja förlossningssätt, och den dagen han kan amma - varsågod! Annars väljer den vars kropp och psyke påverkas.

Håller med ovanstående. Han utsätts inte för något av det och kommer aldrig att göra det, alltså ska han bara pipa igen och acceptera hur du känner. Dessutom känns det generellt som att män inte har någon större inblick i endera fallen. De bildar väl som vanligt sin världsbild av vad de själva har sett och hört (ofta en mycket begränsad variant), och har inte läst på djupare i ämnet eller tagit del av okända kvinnors historier.

Dina känslor är inte konstiga eller ovanliga. Om en vaginal förlossning och amning på något sätt skulle vara ett villkor för ett gott föräldraskap skulle ju över hälften av världens föräldrar vara diskvalificerade från start. Det spelar ju INGEN SOM HELST ROLL. Det enda som betyder något är hur man agerar när barnet väl är här.

Jag såg definitivt graviditeten som ett nödvändigt ont trots att den i det närmaste var parodiskt problemfri. Räckte att jag sa till barnmorskan att jag inte ens kommer försöka amma, så sa hon bara ?jamen följ med så visar jag hur du förbereder ersättningen, det är väldigt smidigt!?

Men om du verkligen vill att han ska förstå så kan du ju börja med att visa honom #alltserfintut på instagram.

Angående ersättningen så är de nackdelar jag kommer på att:

- Barnet blir lättare förstoppat.

- Man får inte den automatiska hud-mot-hud-upplevelsen, utan måste anstränga sig extra för den.

- Den är inte gratis

- det är inte automatiskt portabelt

- det går snabbare

Fördelar:

- Båda två kan mata barnet = mamman får mer avlastning, pappan är inte ett överflödigt bihang den första tiden

- Barnet får äta tills det är mätt, vilket resulterar i att de oftast är betydligt nöjdare

- Tycker man det är jobbigt att amma offentligt så slipper man det

- Det finns ingen jobbig period när amningen inte fungerar

- inga såriga, smärtsamma bröstvårtor

- mamman får äta vad hon vill

Ursäkta. Men vilka hemska svar du får. Bara det faktum att du reflekterar över alla dessa saker är anledningen till att du kommer bli en toppenmamma. Många föräldrar är inte medvetna om sina skadliga beteenden som de har framför sina barn med det är du.

Det är naturligt att oroa sig över graviditet, förlossning, amning osv men mitt tips är att du måste ta en sak i taget. Oroa dig när det finns något att oroa dig för. Jag har alltid varit orolig och rädd men det gav med sig under graviditeten och förlossningen gick jättebra. I värsta fall finns det ju kejsarsnitt om rädslan skulle vara alldeles för stor under graviditeten. Amningen kan du också tänka på när det finns en amning att tänka på ???? jag tycker du låter så redo man kan bli! Där du redan föreställer dig hur du både ska bära, föda och mata din bebis. Klart du klarar det här!

Gällande humöret så har jag världens humörsvängningar och alltid haft men allting har blivit mycket bättre sen min flicka kom. Jag hade då en ordentlig anledning till att ta djupa andetag och lära mig hantera humöret. Idag har jag en tvååring som ibland kan driva mig till vansinne men jag går undan, stänger in mig själv på toan -andas och återhämtar mig och går sedan ut lugn och sansad. Man får hitta sina egna strategier för att inte låta sina barn drabbas av ens ibland lite för hetsiga temperament. Jag har gjort det och det kommer du också att göra. Lycka till! ??

Hej,

Jag var 35 när vi började. Trodde det skulle jättesvårt efter allt man hört. Men det gick supersnabbt. Så man vet aldrig. Vad jag förstår kan man dock få hjälpa ganska snabbt om man är lite äldre och tiden går. Så försök att njuta av att ni försöker och spänningen inför om det blir något litet frö som börjar gro.

Min graviditet var fantastiskt. Jag var precis som vanligt (faktiskt piggare de flesta månaderna än innan, hormonerna kan vara positiva också!), men tung sista 1-2 månaderna (men då har jag lite övervikt sen innan). Se till att få en barnmorska du har förtroende för. De kommer ta blodprover och kolla varför du är trött, kanske är det järnbrist eller sköldkörteln som strular. Och då får du tabletter för det.

Jag har ingen egen erfarenhet av förlossningsskräck och graviditetsskräck men hört av andra att de fått hjälp och stöd med det. Så kontakta vården och bolla dina funderingar om du känner att det hindrar dig från något som du egentligen verkar se fram emot!

Jag har fått jättemycket stöd från bvc när jag inte kunde amma, men redan innan frågade de om jag ville det (så det var inget som togs för givet att man ska göra). Det finns fantastisk vårdpersonal som stöttar en i ens val! Till mig har de sagt att det viktiga är att HELA familjen mår bra, inte bara bebisen. Som någon annan skrev så mår barn bra av ersättning med. Vår sov hela nätterna och hennes pappa har kunnat mata henne, vilket räddade mig från sömnbrist och jag tror det har gett dem ett starkare band!

Du kommer fixa det, men känn inte att du måste vara stark på egen hand utan be om hjälp!!

Nu var det ett tag sedan jag va inne här - men jag vill bara tacka dig för dina fina ord. Du anar inte hur mycket det hjälpte mig att resonera   

(såklart alla andra som gett råd i denna tråd - också tack!)

Vi har valt att gå vidare med att försöka bli gravida- sen får vi ta det lite som det kommer. Ta en sak i taget.

Nu var det ett tag sedan jag va inne här - men jag vill bara tacka dig för dina fina ord. Du anar inte hur mycket det hjälpte mig att resonera   

(såklart alla andra som gett råd i denna tråd - också tack!)

Vi har valt att gå vidare med att försöka bli gravida- sen får vi ta det lite som det kommer. Ta en sak i taget.

Känner igen mig i dina tankar.. jag var lite yngre men ändock. Men jag tog steget iaf. Och vet du.. graviditeten flöt på hur bra som helst. Gick upp 12 kg, inget illamående alls, inga krämpor. Förlossningen likaså. Förstår inte vad alla klagat på, inte alls så farligt. Kroppen ser exakt ut som innan.

Ville bara säga att det behöver inte bli så hemskt som du tror.