Svårt att hantera bonusbarn

Låter som en normal trotsig 3-4-åring. Visst kan barnet även känna av din aversion mot det men i regel är detta bara ren trots. Thats life med barn i den här åldern.

Mina tvillingar var rena monstren i den åldern med allt som hette rutiner och regler och det fick bli pyjamas till dagis ibland och tandborste i sängen halvsovande. Det gick över...

Separera.

Tänk att det är 10 ggr jobbigare för barnet än för er.

Sedan misstänker jag att det har gått lite troll.

Nu är det svårt att komma in som utomstående, men det du och din sambo kan börja fundera på om det finns andra vägar att hantera de situationer som skapar dessa bråk.

Jag minns själv sonens trotsperioder. Inte allt för sällan var man lika trotsig själv. Jag försökte ofta (men lyckades inte alltid) tänka efter före.

Är det så viktigt att det måste bli en konflikt. I de allra flesta fall så var svaret nej.

Så mitt första tips till er båda. Innan ni säger nej, fundera på varför ni säger nej.

Inför nattningen. Eftersom det som görs idag innebär en massa bråk, försök hitta ett annat sätt.

Att bära in barnet skrikandes i sovrummet är ingen bra idé. Det måste finnas ett annat sätt. Natta i er säng och bära in barnet till sitt rum när hen somnat? Flytta in barnets säng i ert sovrum en period?

Mina barn har också haft perioder när det varit väldigt svårt med nattning. Jag förstår precis den känslan att man bävar inför att sätta igång proceduren.

Jag förstår att man ibland är för trött för att avleda och skoja och försöka göra det till en trevlig stund. Men ni är två och barnet är ett, så det borde kunna gå att minska konflikten. Barnet bävar antagligen också inför läggningen.

Läs boken "Barn som bråkar". Den bidrar till mycket insikter om hur ens eget beteende påverkar olika situationer när barnet "trotsar". Jag önskar att jag hade haft den kunskapen när mitt första barn var i den åldern. Så mycket onödiga galna konflikter på grund av våra föreställningar om hur det skulle vara.

Har ni provat att förbereda barnet på vad som ska ske? Vårt barn betedde sej dom du beskriver här. När vi började säga om 10 min ska vi bada/ gå och lägga oss/ äta etc fungerade det plötsligt utan utbrott. Vårt barn behövde tid att avsluta det hon gjorde.

Stort tack för tipset, ska köpa boken! 

 

Ja det har vi, med mycket begränsat resultat dessvärre.

Tycker du fått bra tips redan men tänkte skriva att du kan väll hitta på något annat än att vara hemma just under nattningen alltid? Träffa en vän, träna, ta en promenad eller nått? Du måste ju liksom inte sitta där och genomlida helvetet varje kväll, jag gissar att barnet inte går och lägger speciellt sent så se det som potentiell egentid för dig. 

Gör något annat under tiden.
Diska
hänga upp tvätt
åka och handla
Jogga

Sånt tillhör livet med barn och är nog så frustrerande för en förälder i sina stunder. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det är när man själv inte ens är föräldern. Mycket går att förbättra om som förälder ser känsloyttrignarna som barnets sätt att visa att något inte är bra, istället för att barnet skulle trotsa/jävlas. Då försöker man hitta lösningar för att hjälpa barnet istället för att fortsätta tvinga barnet att göra på det sätt man bestämt är rätt.

Eftersom att endast att vara närvarande i de här situationerna är såpass tufft för dig så tycker jag du ska fundera på ifall det kanske inte är bättre att bo isär så att du kan gå mindre doser av barnet och slipper de där tuffa perioderna som oftast bara föräldrar orkar med. På så sätt tror jag att du kommer må bättre och även barnet som såklart inte ska behöva bo med någon som känner aversion mot det.

Hade inte pallat leva med din fästmö...

Ha en liten lägenhet där du bor när hon har sitt barn
Många par med separata barn har skilda boenden nuförtiden. Man känner sig inte längre tvingad att till varje pris ha en gemensam bostad

- Hen kanske inte vill sova ensam utan behöver tryggheten?

- Hen kanske känner av den nya familjekonstellationen och är inte helt bekväm med att slitas från det som var tidigare?

- Hen kanske undrar varför hen inte får vara med sin mamma på kvällen när du får det?

Jag tycker det är rätt konstigt att vi ibland bara förutsätter att små barn ska acceptera allt, de ska först behöva gå igenom en skilsmässa, brytas upp från sin enda bekanta kärnfamilj, byta boende och sen tror de vuxna att allt bara ska flyta på smärtfritt...?

Dessutom är det ett LITET barn, plus att alla barn i alla åldrar bråkar och trotsar. Med sina egna barn har man dock en helt annan slags acceptans, som bottnar i en enorm kärlek i grunden.

Du har redan börjat känna motvilja till barnet, tror inte detta är något att fortsätta på faktiskt. Ett barn känner av stämningar, det lär inte bli bättre.

(Mina barn somnar ofta och utan gråt bredvid mig och sin pappa i soffan, och sen bär vi in dem. De vill inte ligga själva i ett tyst rum. Man väljer sina strider).

Låter som en fullt normal 3-4 åring. Min 3,5 åring är likadan. han kan röja och riva ner saker om han får ett nej. han bankar och skriker när han leker och man får alltid jaga honom runt i lägenheten när det är dax att sova. Så barn i den åldern ÄR jobbiga. Barn kräver en hel del jobb i alla åldrar. Jag har en 13 åring som är dryg och uppkäftig och smäller iu dörrar och himlar med ögonen åt allt man säger. inte heller så gulligt.