Jag tycker nog att singlar gärna romantiserar singellivet så fort tillfälle ges. Börjar undra om vissa singlar behöver övertyga sig själv om att de är lycklig som singel för väldigt många trycker gärna in den åsikten överallt hos gifta . Det känns snarare påklistrat.
Själv vet jag att det finns människor som tycker att gräset är grönare på andra sidan oavsett om de är singel eller gift.
Men du har ju fortfarande friheten att göra sådant du själv väljer att göra, även om du har barn på heltid. Om du är i en parrelation med barn är du ju fortfarande lika bunden av barnen, som singelmamma/pappa bestämmer du allting själv. Det är barnen som är lika mycket eller lite begränsande vare sig du är i en parrelation eller ensamstående - du kan inte spontant dra på en resa utanför skolloven, men som singelförälder kan du umgås med vilka vänner du vill, bestämmer själv vad du ska laga för mat och när du ska sova, vad du ska se på tv på kvällen, var ni ska fira semester osv.
Jag har varit både ensamstående mamma med enskild vårdnad på heltid, varannan helg-förälder och levt i parrelation och helt klart hade jag mest frihet som singel. Störst frihet vad gäller valfrihet hade jag som helt ensamstående förälder faktiskt, även vid växelvis boende måste du ta hänsyn till den andra föräldern. Du kan inte flytta vart du vill utan den andra förälderns medgivande och måste kompromissa om semester och storhelger osv. Sedan ger ju varannan vecka-livet en större frihet på så vis att du är helt fri att göra vad du vill dina barnlediga veckor och har inte ens barnen att ta hänsyn till.
Det där är nog olika i olika familjer. Jag hade full frihet att göra precis vad jag ville min barnlediga vecka, ville jag spontanboka en resa och åka utomlands så gjorde jag det. Jag och pappan frågade naturligtvis varandra i första hand om vi behövde barnvakt vår vecka men kunde eller ville man inte var det bara att säga nej, inga problem då fick vi lösa det på annat sätt.