Vad tycker ni gifta om oss singlar, egentligen?
Jag tänker varken eller. Om en medmänniska befinner sig i en oönskad situation så sympatiserar jag givervis med denna (oavsett om det är oönskat singel - eller äktenskap).
Jag gillar att vara gift för att jag älskar min make, men det är ju för att det är just han. Har aldrig känt att jag "måste" vara i en relation för att vara lycklig. Därför tycker jag inte automatiskt synd om singlar eller antar att de hellre skulle vara i en relation.
Förlåt om jag är rörig/upprepande...(känner mig brutalt trött ikväll) men kort och gott, jag avundas inte singlar och vill inte vara i den situationen men det är för att jag älskar och vill vara med min make - inte pga själva singelskapet.
Jag är också lyckligt gift, sedan snart 15 år. Innan jag träffade Maken levde jag som singel ganska länge och trivdes bra med det. Jag hade en "älskare" (vi var inte "ihop" men tillbringade nästan all tid ihop ändå), men rådde mig själv och var nöjd. Jag kunde stundtals känna att något saknades, men jag ville inte flytta ihop med "älskaren" eller ha ett mer "seriöst" förhållande med honom. Han var helt enkelt inte den rätte.
Så träffade jag Maken. Det var inte direkt så att "blixten slog ner", tvärtom tog det flera månader. Vi jobbade ihop, trivdes bra ihop och gick på en dejt. Bägge hade varit gifta tidigare, bägge hade barn, bägge ville ta det lugnt och inte stressa fram något. Drygt ett år senare hade vi förlovat oss, flyttat ihop och fått ett gemensamt barn... Så mycket för att "ta det lugnt"...

Så; precis som du gillar jag att vara gift just för att det är Maken, och ingen annan!