Hjälp från er med erfarenhet!?

Jag har tre familjer i min närhet som varit familjehem, via kommunen. För två av dom har det funkat bra, dom gick in i det med rätt approach och är lugna personer där minst en av dom haft erfarenhet av barn och ungdomar (både utbildning och praktisk erfarenhet via arbetet). Pragmatiska och realistiska människor där intentionen har varit att hjälpa men dom har också varit införstådda med vad som krävs av dom, att det inte bara är gulligull, mys och en dans på rosor. Dom har mest haft barn/unga i nedre tonåren på glid där biologiska föräldern/föräldrarna behövt avlastning och barnet behövt komma bort för att bryta dåliga mönster, samt ensamkommande flyktingbarn (som det gått väldigt bra för).

Den tredje familjen hade en väldigt romantiserad bild av vad det skulle innebära, att det skulle komma ett litet oönskat barn svältfödd på kärlek som dom bara skulle få rå om. Dom fick en chock och var inte alls beredda.

Mitt råd: Tänk igenom det ordentligt. Och så en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Det är inte bara att få "önska sig en liten bebis" som man får rå om. Leta facebookgrupper eller riktade forum och fråga dom med erfarenhet av att vara familjehem.

Jag har själv jobbat med ungdomar i åldern 12-17 år dom senaste 15 åren och jag vet inte om jag hade klarat av det. Erfarenhetsmässigt, kanske, men tiden, engagemanget och ansvaret (är ensamstående), nej.

nénuphar skrev 2020-06-03 05:25:12 följande:

Inom Stockholms stad får man utbildning och handledning innan man blir familjehem och jag tror de privata har konsulenter också.

Det jag spontant tänker på är att man som familjehem måste vara införstådd med att målet med placeringen är återförening med biologiska föräldrar när det är möjligt. Ni måste vara beredda på att ha ett samarbete med dem, respektera och kunna hantera barnets känslor för dem, även fast ni kanske tycker att de är rikspuckon.

Ni måste vara beredda att avsätta tid för soc- och skolmöten och vara beredd att acceptera beslut som ni inte alltid gillar. Beredda på att ni inte kommer att vara accepterade från start av ungen och att det är barn som inte har tillitsfulla relationer till vuxna ni kommer att träffa.

Alla som behöver familjehem är ju inte bebiskottar, tvärtom skulle jag gissa. Många ensamkommande behöver placering, liksom tonåringar på glid. Kan även tänka mig att just de är svårare att placera pga att de kostar mer både i det att de redan är mycket mer formade av sitt liv och rent utgiftsmässigt.

Om man går in som familjehem hoppas man ju i och för sig att det görs för att familjehemmet vill hjälpa någon som är utsatt, inte för att det var ett bra sätt att skaffa barnet man aldrig fick.

Instämmer helt!

Hjälp från er med erfarenhet!?

INNEHÅLL