Anonym (änglamamma) skrev 2020-06-11 06:15:22 följande:
Jag beklagar det fruktansvärda beskedet din dotter och hennes man fått!
Det du ska göra nu är att stötta din dotter och svärson. Du ska inte komma med råd eller försöka övertala dottern att göra abort mot hennes vilja. Du ska vara tyst och lyssna om hon berättar om sina känslor och upplevelser för dig.
Om du (eller din svärson) är för påstridiga i er önskan att hon ska "ta bort problemet" finns t o m risken att hon gör slut med er bägge.
Din dotter väntar barn. Visserligen ett barn som kommer få ett kort liv, men dock ett barn och ett liv. Väljer hon att föda barnet, ta emot det i sin famn och älska det under dess korta tid i livet, så ska du finnas där som stöd. Dela glädjen och den fruktansvärda sorgen.
Hej, tack för ditt svar!
Du har helt rätt i det du säger (och alla andra som skrivit samma sak, kan inte citera och svara alla!).
Jag pratade länge med min dotter, och hon sade precis det som några här har sagt, att hon ville få en chans att möta och se sitt barn, få hålla det åtminstone i en liten stund. Hon har nu bestämt sig för att inte genomgå abort, och jag, hennes man och resten av familjen stöttar henne till 100% i det.
Jag och min man kommer, tillsammans med hennes mans föräldrar, att vara med vid förlossningen (självklart inte under själva födseln!) så att vi också får en chans att träffa vårt älskade barnbarn. Det kommer att bli tungt och jobbigt, men jag tänker att det också kommer vara en bra stund för oss alla, att få ta avsked.
Jag ser att du kallar dig "änglammam", så jag förstår att du också har förlorat ett barn. Jag beklagar det verkligen, det är hemskt!
PelloBello skrev 2020-06-17 20:22:02 följande:
Hej. Vilket tråkigt besked.
Jag avbröt min mycket efterlängtade graviditet i torsdags. Pga fosterskador. Fick samma besked som din dotter. Det är det jobbigaste jag hört. Efter 11 månaders försök och förtvivlan vart vi äntligen gravida, (2a barnet) och så blir det såhär.
Det är sorgligt, fruktansvärt och orättvist.
Jag valde direkt att avbryta. För jag tänker att ju längre tid det går, desto mer fäst blir jag vid barnet. Och ju längre tid det går, desto mer utvecklar barnet sina sinnen, såsom känsel etc. Med det I tanken, ville jag ta slut på lidandet fort, för allas skull. På så sätt kommer kroppen även återhämta sig fortare och vem vet, vi kanske får en ny chans?
Det din dotter går igenom är så otroligt svårt. Hon vet att hon kommer förlora barnet, men hon vill inte. Hon vill inte ta beslutet att förlora det. För när hon tar beslutet så är det hennes, hennes val. Oavsett vad läkare säger kan jag tänka mig att det är så hon känner. Gör hon en abort, så är det ett val hon gjort.
Jag tror att prata om just skulden, att det inte är hennes fel, eller hennes val, kan hjälpa. Också prata om hur mycket svårare det blir om man väntar.
All kärlek till er. Och berätta för henne att hon inte är ensam. Vi är fler som gått och går igenom samma sak <3
Tack för ditt fina svar, och jag beklagar det du gått igenom.
Det var lite så där jag tänkte gällande min dotter, att hon inte skulle bli för fäst vid barnet. Som mamma ville jag skydda henne från sorgen och smärtan hon kommer uppleva, men jag inser att jag inte kan det. Hon är inte min lilla unge längre och måste få fatta sina egna beslut även om hon kommer bli sårad.
Nu har de som sagt beslutat sig för att gravditeten ska fulföljas, och som sagt, jag och min man och dotterns svärföräldrar ska vara där när barnet föds, så att vi också får ta farväl.
