Anonym (Förtvivlad mormor) skrev 2020-06-26 11:00:54 följande:
Hej, tack för ditt svar!
Du har helt rätt i det du säger (och alla andra som skrivit samma sak, kan inte citera och svara alla!).
Jag pratade länge med min dotter, och hon sade precis det som några här har sagt, att hon ville få en chans att möta och se sitt barn, få hålla det åtminstone i en liten stund. Hon har nu bestämt sig för att inte genomgå abort, och jag, hennes man och resten av familjen stöttar henne till 100% i det.
Jag och min man kommer, tillsammans med hennes mans föräldrar, att vara med vid förlossningen (självklart inte under själva födseln!) så att vi också får en chans att träffa vårt älskade barnbarn. Det kommer att bli tungt och jobbigt, men jag tänker att det också kommer vara en bra stund för oss alla, att få ta avsked.
Jag ser att du kallar dig "änglamamma", så jag förstår att du också har förlorat ett barn. Jag beklagar det verkligen, det är hemskt!
PelloBello skrev 2020-06-17 20:22:02 följande:
Hej. Vilket tråkigt besked.
Jag avbröt min mycket efterlängtade graviditet i torsdags. Pga fosterskador. Fick samma besked som din dotter. Det är det jobbigaste jag hört. Efter 11 månaders försök och förtvivlan vart vi äntligen gravida, (2a barnet) och så blir det såhär.
Det är sorgligt, fruktansvärt och orättvist.
Jag valde direkt att avbryta. För jag tänker att ju längre tid det går, desto mer fäst blir jag vid barnet. Och ju längre tid det går, desto mer utvecklar barnet sina sinnen, såsom känsel etc. Med det I tanken, ville jag ta slut på lidandet fort, för allas skull. På så sätt kommer kroppen även återhämta sig fortare och vem vet, vi kanske får en ny chans?
Det din dotter går igenom är så otroligt svårt. Hon vet att hon kommer förlora barnet, men hon vill inte. Hon vill inte ta beslutet att förlora det. För när hon tar beslutet så är det hennes, hennes val. Oavsett vad läkare säger kan jag tänka mig att det är så hon känner. Gör hon en abort, så är det ett val hon gjort.
Jag tror att prata om just skulden, att det inte är hennes fel, eller hennes val, kan hjälpa. Också prata om hur mycket svårare det blir om man väntar.
All kärlek till er. Och berätta för henne att hon inte är ensam. Vi är fler som gått och går igenom samma sak <3
Jag önskar er styrka att möta och ta emot barnet, en stund av djupaste sorg och största glädje och kärlek! Speciellt din dotter och svärson, men även ni som blivande mor- och farföräldrar.
Det är ett tungt beslut din dotter har tagit, men vad jag förstår ett beslut som ger henne frid i själen.
Sänder en bön för er alla!
(Själv har jag en liten son som dog i magen en kort tid före förlossningen. Jag fick aldrig hålla honom levande i min famn, bara lära känna honom genom sparkarna och rörelserna i min mage när han fortfarande levde.)
