När är det dags för syskon?

Som du själv är inne på så vet man bara vad man har, aldrig vad man får. Du vet inte om du kommer att drabbas av HG igen. Och du vet inte om din nästa bebis kommer att vara lika lugn och nöjd som den här... 

Min äldsta var en high need baby, aldrig nöjd. Sov väldigt lite  (för att vara bebis) och var aktiv och nyfiken som sjutton. Vi skolade in på dagis vid 18 mån.

Sen dröjde det några år med syskon och det var bra för oss. För den förlossningen var traumatisk och bebisen hade kolik. Det hade vi ingen erfarenhet alls och det var vidrigt! Att ha ett större barn med behov som behöver tillgodoses samtidigt som du själv mår skit och har en bebis som är jätteledsen och bara skriker hela kvällarna.  Vi fick helt enkelt dela upp oss och bara hoppas att det skulle gå över så fort som möjligt.

Jag har kompisar som kört på med syskon tätt och som tycker att det är rätt chill i början. Men sen kommer en dag då båda barnen ska gå på dagis och du ska få ihop vardagen med hämtningar, lämningar, mat, vab mm. 

Inte för att det är ett mål i sig, men jag kunde ändå jobba nästan heltid när mitt stora barn gick på dagis. För vi var två som turades om och hade "bara" det barnet att ta hand om. Har man två så kanske man sover sämre, man har två som skulle kunna bli sjuka, det är risk för mer vab mm. Så mina vänner med täta barn har i större omfattning jobbat deltid under småbarnsåren. Bara en reflektion.

Nu är mitt stora barn i skolåldern och den lilla går på förskola men vi båda jobbar deltid ca 85% för att hinna med aktiviteter och annat. 

Ja du, kanske du ska försöka att inte riktigt fundera på det ÄN? Om ni nu inte börjar närma er 40 förstås. Lev i lyckobubblan med ert barn, sedan när suget efter fler kommer - då kanske ni kan fundera på när det passar därefter?

Vi skaffade tvåan direkt efter ettan, men det var främst för att vi fick veta att vi borde skaffa de barnen vi ville ha snarast - annars skulle det eventuellt inte kunna bli biologiska syskon. Och vi ville ha fler barn. Även om jag mådde otroligt bra i graviditeten, var det tungt att vara gravid med en så liten. Var heller ingen dans på rosor att ha en ettåring och en nyfödd. Det hade dock varit värre att ha en tvååring och en nyfödd, då hade jag hellre haft en treåring och en nyfödd.

Tredje barnet kom i ungefär samma veva som de två äldre barnen blev 3 och 4. Det tyngsta nu är att de inte längre sover dag, så jag kan ju inte sova med bebisen och ha dem vakna själva Graviditeten var vidrig med HG och foglossning. Det var verkligen bra att barnen ändå vår något mer självgående - potta/toalett, kunde äta själva, klä på och av sig själva o.s.v. Men nog var det rätt tungt ändå, men hade de varit yngre hade det varit ohållbart.

Bebis nr 3 är busenkel. Bebis nr 1 var busenkel. Bebis nr 2 var ett, monster?, och sånt vet man ju heller inte på förhand.

Jag skulle säga: Jättetätt eller 3-4 år emellan. En 1-åring att jaga och vara gravid och må skit - nej! Och en tvååring samtidigt som nyfödd - ännu större NEJ

Bara mina upplevelser.

Min man och jag fick andra barnet när första barnet var exakt två år gammal. Vårt första barn var (är) precis som du beskriver ditt barn, väldigt lugn och snäll. Det gjorde att jag hade mycket ork och tid över till allt jag ville göra och det var nog därför jag började längta efter ett barn till ganska snabbt. Jag blev gravid igen när första barnet var 16 månader.

Jag har inte som Körsbärsdalen skriver här ovanför upplevt att det har varit så himla tufft att ha en ettåring när man är gravid. Det har gått ganska bra tycker jag. När jag var gravid med andra barnet hade jag inget att jämföra med såklart, men sen dess har jag varit gravid med både ett tredje och ett fjärde barn och det är två år mellan alla våra barn så nu vet jag ju verkligen hur det är ;) Jag har mått väldigt dåligt som gravid också. Jag har inte kräkts så mycket men jag har mått extremt illa i ungefär 30 veckor varje graviditet.

När jag var gravid med fjärde barnet nyligen så hade vi en sexåring, en fyraåring och en tvååring hemma. Visst var det kanske lite lättare på vissa sätt att vara gravid och ta hand om sexåringen och fyraåringen, men ändå inte på andra sätt. Ju äldre barnen blir desto mer aktiviteter har de, tider som ska passas, kompisar de vill leka med (som är hemma hos en osv). Och min fyraåring (nu fem) är väldigt fysiskt aktiv och jag hade hellre önskat att han var ett och tultade runt lite sakta i lekparken. Jag tror nog kanske egentligen mer att det handlar om vilket barn du har. En lugn ettåring kan vara enklare än en vild femåring. När jag har mått som sämst har min man tagit allt med barnen och jag har legat i sängen. Det har varit mycket skärmtid och glass för barnen. Men det är ju temporärt.

Jag tror för övrigt att det är svårt att översätta en familjesituation till andras situation. För att det har funkat för mig och min familj är det inte säkert att det funkar för dig. Oavsett hur ni väljer att göra så löser det sig :) Det finns för- och nackdelar med båda scenarier. Det viktigaste är nog när du och din partner vill ha barn igen, och er ålder. När ni börjar längta efter fler barn så börjar ni försöka, om det nu inte är så att ni börjar bli äldre, för då har ni kanske inte lyxen att vänta.