Hur ärlig ska jag vara om barnens pappa?
Är skild med varvens pappa sen 10 år. Skilde mig pga att han aldrig brytt sig om oss, var aldrig en pappa och klarar inte av någon som helst press. Han är barnslig och omogen och tar aldrig något ansvar. Är ohjälpsam och blir aggressiv om man bråkar med honom. Det enda han gör är att vara oseriös och överrösta barnen med presenter och pengar när de ses varannan helg. Ibland skiter han i att träffa de ocksp, trots att de inte ses så ofta och han bor 30 min från oss.
Sen vi skildes har jag hållit god min för barnens skull. De älskar honom. Han är som deras kompis. Men jag blir mer och mer frustrerad över hur lite han bryr sig. Han frågar aldrig hur det går i skolan, hjälper de aldrig med läxor, pratar aldrig ?föräldrasnack? med de, dvs uppfostrar de inte. Det är bara skoj och ploj och oseriositet. Han vet ingenting om hur det går för de i skolan eller något om deras liv överhuvudtaget.
Nu är barnen 12 och 16. Jag börjar få svårt att hålla mig att inte visa mitt missnöje. Jag Har haft som policy att aldrig prata skit om honom. Jag har alltid tänkt att de behöver sin pappa. Barnen verkar inte se hans rätta jag. Mot mig kan han vara elak, om jag blir arg på honom för att han lovat barnen något och sen inte håller det så får jag höra alla möjliga svordomar. Minsta press så blir han störd. Mot mig iallafall. Så har han inte betett sig mot barnen. Men de har aldrig heller levt med honom på heltid. När jag blivit arg på honom och visat det tar barnen honom i försvar direkt, som att det inte var så farligt. Det kan vara att han lovar de att göra något och sen avbokar han det. Det händer inte så ofta men den lilla tid han är med de är viktig för de så de blir ju då besvikna.
Bör jag berätta för barnen om hur han är? Uppmärksamma de på hur lite han bryr sig och hur omogen han är? Eller skadar jag de då? För mig är barnen viktigast att de är lyckliga . Men jag vill samtidigt att de ska förstå att han inte är en bra pappa, så att de inte blir som honom eller blir besvikna i framtiden om de har stora förhoppningar om honom. Jag skulle helst vilja att de inte ville träffa honom men det vill de, de ser fram emot helgerna med honom så jag kan inte förbjuda de att ses. Det skulle inte gå heller, han skulle ju bli galen av det.
Känner mig så vilsen. Barnen älskar att vi umgås alla fyra. Jag gör det för deras skull men ju längre tiden går desto mindre klarar jag detta, jag kräks inombords på att han totalt skiter i dem och beter sig som en jämnårig omogen kompis när de ses.
Kan någon hjälpa mig se klart här? Vad är bäst för mina barn?
