Gravid, sambo, utan kärlek

Finns inte alternativet att behålla barnet även om ni separerar? Eftersom du uppenbart mått dåligt tidigare vid abort

Än har du tid att tänka över ditt val. Gör det ordentligt. Ett barn är inget man bara sätter till världen(det fattar du säkert själv). Har ni ingen bra relation nu och du inte är kär längre så hade iaf jag övervägt att inte fullfölja graviditeten. Väljer du behålla kommer du o pappan vara knutna för alltid till varandra. Första tiden kommer barnet vara mestadels hos dig. Kommer du orka dra stora delar själv i början?

Skulle du inte vilja träffa en partner du verkligen vill ha barn med och älska och längta tillsammans med?

Kloka ord. I ts fall som flyttat långt är ju även detta en aspekt. Hon blir knuten till nya orten hela barnets uppväxt, om hon inte väljer att flytta under graviditeten/innan de skrivit på för gemensam vårdnad. Oavsett om ta KAN flytta nu innan så är det ju inte optimalt att ?beröva? barnet sin pappa på det sättet för jag uppfattar det som att det är långt avstånd till där ts tidigare bott

Jag tänker på detta non-stop.. Alla möjligheter och vägval för bådas perspektiv. Och att inte fullfölja är något som jag har med mig. Har dock fått till mig pga hormonsjukdom att jag har svårt att bli gravid. Och i tidigare relation försökte vi utan framgång. Så det är ett tufft val att tänka över då detta kan vara en möjlighet som blir svår att uppnå igen. Samtidigt så är det ju givetvis inte detta jag drömde om när man väl fick ett plus på stickan. 

På egna ben kommer jag klara mig, men däremot delen med att ta ifrån barnet flera mil från sin pappa och vise versa känns såklart fel. Att vara knuten till honom är dock inget som känns i vägen, vi har jättefin relation men kanske inte som livspartners. Han är en fin människa.

Jag saknar efter att få känna pirr i magen och attraktion till någon. Det är just därför detta känns så invecklat vilken väg jag än väljer att ta. 

Jag önskar givetvis att jag kunde få tillbaka gnistan för partnern då han vill kämpa för oss, men känslor styr man inte över. Älskar hur vi bor och allt runt om utöver detta. Men man kan inte leva på det. 

Väldig tyngd på axlarna idag.

Håller helt med dig. Jag vill inte behöva ta ifrån någon från någon. Men däremellan hamnar jag. Och att välja att inte fullfölja känns långt ifrån vad jag kan mäkta med. Partnern vill bara att jag ska vara lycklig och han är väl medveten om vart jag står. Men oavsett hur jag gör kommer någon att drabbas. Antingen mig själv eller killen.

Har såklart med mig att bara kämpa vidare. Men frågan är om det förstör oss båda i längden istället då vi faktiskt är såpass olika. 

Håller helt med dig. Jag vill inte behöva ta ifrån någon från någon. Men däremellan hamnar jag. Och att välja att inte fullfölja känns långt ifrån vad jag kan mäkta med. Partnern vill bara att jag ska vara lycklig och han är väl medveten om vart jag står. Men oavsett hur jag gör kommer någon att drabbas. Antingen mig själv eller killen.

Har såklart med mig att bara kämpa vidare. Men frågan är om det förstör oss båda i längden istället då vi faktiskt är såpass olika. 

Det låter som att mycket talar för att behålla? Om risken är att du annars aldrig kan få barn? Du trivs där ni bor och kan tänka dig att bo kvar även om relationen tar slut? Värt att kämpa vidare att tag men med öppna kort mot varandra att ni testar ett tag till och ser vad som händer? Alltså inte att klamra er fast vid varandra i rädsla för att annars behöva leva ensamma