Hur är det att vara arbetslös?

Första veckan är lite som semester/ledigt. Man tar tag i en massa måsten som legat, fixar tvätt, handlar etc. Man hinner njuta lite.

Sen inser man att det är ofrivilligt ledigt och att man faktiskt inte vet hur det kommer att bli. Man funderar ständigt på hur man ska kunna få pengarna att räcka, hur man ska få stämplingsdagarna att räcka och vad man är skyldig att engagera sig i för att inte bli utförsäkrad.

När tiden börjar ta slut så kommer ångesten. Ont i magen och ovissheten äter upp en. Man hra inget hört från de jobb man sökt. En del jobb blir man nekad direkt och man inser att man är tvungen att ta det jobb som finns för att få pengar överhuvudtaget.

Den största utmaningen är ju att få dagarna att gå på vettiga saker. Man blir less på kaffe och Netflix efter två veckor. Man är väldigt medveten om att man inte har semester.

Det beror nog på hur hopplöst läget känns. När jag var nyutbildad var jag arbetslös i några perioder om ett antal månader vardera mellan de korta tjänster jag fick innan jag till sist landade i en fast tjänst. En del har det ju så under nästan hela arbetslivet - korta perioder av arbetslöshet mellan tidsbegränsade anställningar. Den typen av arbetslöshet tyckte iaf inte jag var jobbig. Jag tappade aldrig tron på att få ett jobb och var aktiv i mina nätverk och behöll kontakten med branschen. Jag vet dock folk som hatar även den sortens arbetslöshet.

Personligen hade jag aldrig svårt att sysselsätta mig. Jag startade projekt av olika slag, både såna som löpte över många månader och kortare. Netflix, YouTube och sånt fanns inte på den tiden, så risken att fastna framför skärmen var mycket mindre.

Eftersom jag nyligen hade levt på bara studiemedel var a-kassan en ekonomisk lyxtillvaro. Och arbetslöshet innebar att jag äntligen fick vara hemma. Alla jobb var lika med veckopendling. När jag äntligen erbjöds en fast tjänst flyttade jag dit. För jag hade inga barn - det tror jag är en viktig faktor som gjorde mig mycket mindre stressad.

Man kan alltså vara arbetslös på ett ganska trevligt sätt. Men det är en lyx som nog är få förunnat.

Det känns hopplöst ibland, jag har nu gått arbetslös i 2 år men ska förhoppningsvis börja en utbildning via AF om utbildningsföretaget vill ha mig, man har fått göra massa kunskapstester och kartläggningar.
Allt är dock lite knepigt just nu med Corona tiderna, jag söker iaf inom IT men har ingen stor arbetserfarenhet av detta och ska därför få gå en 6 månaders utbildning, om jag kommer in.
Visa dagar mår man bra, andra sämre, det är på så sätt ingen större skillnad mot att arbeta, ibland är det skönt att kunna gå ut i naturen en solig och fin dag, då tänker jag att man är fri.
Samtidigt får man ångest ibland över att inte ha ett arbete att gå till, eller ens kunna jobba hemifrån, man känner sig värdelös vissa dagar. När man skickat över 100 ansökningar och bara kommit in på några intervjuer på riktigt sunkiga företag med extremt dålig lön och sedan inte ens blir kallad till en ny intervju.
Vissa dagar känner jag att jag kommer nog aldrig få ett jobb, första året var dock rätt slappt och skönt, behövde verkligen landa från mitt förra jobb.

Tack för att ni delade med er.