Lögner
Lägg ner straff och satsa på konsekvenser. Mobilförbud/utegångsförbud/du-får-inget-godis-på-lördag är INTE en konsekvens, utan ett straff. Det lär man sig ingenting av.
En konsekvens är som det låter: en konsekvens av något och en konsekvens är ju vad som händer med vuxna också genom livet.
- en konsekvens av att vända en tallrik mat över huvudet är att du får mat i håret. (och då påpekar man det som förälder, att OJ vad kladdigt det blev. Här har du något att torka med - även om ungen bara är 2 år gammal och man låter barnet försöka själv innan man rycker in själv)
- en konsekvens av vägra skor om hösten, är att man blir blöt och kall om fötterna (och då påpekar man det som förälder och sedan går in med ungen innan den får men för livet.)
- en konsekvens av att ljuga, är att ingen litar på att det man säger är sant (och då påpekar man det som förälder.)
Mitt barn ljög under en period. Jag tror inte på straff, utan konsekvenser. Om jag genomskådade lögnen, så sa jag helt lugnt att jag trodde att han hittade på, och sedan gav jag mig inte. Ibland visade det sig att han faktiskt inte ljög och då bad jag om ursäkt och sa "förlåt att jag trodde att du ljög. Det var fel av mig." Om jag bara misstänkte att han ljög, så gav jag mig inte heller, utan jag pratade om det, tills jag fick ut sanningen. (typ: "det du säger nu, låter konstigt. Om det och det hände, hur kunde det då bli så, som du säger?")
Varje gång jag genomskådade mitt barn, så låtsades jag inte tro på nästa sak han sa en stund senare (om det så var att han bara berättade om någon film han hade sett eller att han berättade att han hade lyckats ta på sig skon själv.) Jag ifrågasatte allt han sa om det och sa också tydligt att jag inte visste om jag kunde tro på att det till exempel finns en som heter Alex som är programledare på Sommarlovsmorgon, till exempel, eftersom han ljög för 10 minuter sedan, så kan jag ju inte veta att nästa sak han säger är sant. Han fick frustrerat övertyga mig om att programledaren faktiskt heter Alex, och så låtsades jag bli positivt överraskad och sa sedan förlåt över att jag trodde att han ljög om det, men hur skulle jag kunna veta det, när han ljög om en annan sak 10 minuter tidigare, förtydligade jag det hela, och jag förklarade samtidigt att om man ljuger medvetet om saker, så slutar folk att tro på vad man säger, vilket tråkigt nog var vad som hände just precis.
Ljugandet försvann efter bara ett par veckor efter den strategin och har aldrig kommit tillbaka efter det.
Om man inte har kört den här metoden tidigare, så måste man också reflektera över VARFÖR barnet ljuger? Vad vinner barnet på att ljuga? Ljuger barnet för att den är rädd för att föräldern ska bli arg? Ljuger barnet för att det skäms över något som den inte kunde råka för? Ljuger barnet för att den fantiserar om något som den till slut tror är sant? Ljuger barnet för att det vill hävda sig eller verka bättre? Varför gör i så fall barnet på det viset, har kanske barnet dålig självkänsla? Sådant måste man som förälder ta ställning till, innan man bestämmer hur man ska gå vidare.