Fosterdöd.

Snälla om du är gravid. LÄS INTE. Det är en mardröm du inte ens vill föreställa dig och jag har absolut ingen mening med att skriva för att skrämmas, jag vet själv hur rädd jag blev i början i min graviditet när jag läste ett sånt här forum, jag tyckte också folk va dumma som skrev ut detta för jag tyckte inte man behövde skrämma upp andra.

Jag behöver bara få skriva av mig gärna med er som också förlorat ett barn i magen.

Jag har precis förlorat min efterlängtade lilla kille i vecka 32, han somnade in i magen och jag fick dödsföda honom Efter igångsättaning.

Att få se sitt barn ligga dött i magen på ultraljudet och sedan krysta fram ett dött barn som sen ligger livlös på mitt bröst och sen på en bår bredvid mig är något jag inte ens önskar den värsta av den värsta människan på denna planet.

Jag tänker på hans kalla små fingrar dygnet runt och det krossar allt i mig och man är verkligen en berg och dalbanan i sina känslor.

Jag minns hur jävla krossande de va att ligga på förlossningen och höra bebis skrik från andra rum, och se alla föräldrar gå omkring med sina bebisar i dom där plastvagnarna... Jag blev så jävla avundsjuk och tyckte att de är så jävla orättvist, att jag får ligga inne i mitt rum med min döda son i en kylväska. Alltså inga ord kan ens beskriva den känslan.

Visst är de egentligen elakt att vi änglar mammor ska behöva få dela avdelning med de som de gått bra för?

Kan inte ni som orkar som också varit med om detta dela med av er vad ni va med om, har ni blivit gravida igen och hur gick det?

Jag är skräckslagen inför den dagen jag blir gravid igen samtidigt som jag tänker att jag ska FAN i mig få min revansch, men misstolka inte mig för min son kommer alltid finnas med mig.

Snälla jag vill gärna läsa er andra om era historier och hur de gick sen, gärna helst om de också va erat första barn.

Kram till alla oss ??