Ambivalens tre barn

Jag har exakt samma tankar. Har två barn som är 5 och 3 men längtar efter en till, dock är jag orolig över samma saker som du är. Vi har denna månad försökt och jag väntar nu på att ta gravtest och har en inre panik över att eventuellt vara gravid. Vet verkligen inte hur jag ska tänka.....

Tror att denna rädsla håller mig tillbaka mer än jag först hade trott. Jag är så tacksam för mina barn och känner mig nästan girig som önskar ett till barn. Är ju så mycket som kan gå fel och jag borde ju vara glad och tacksam över de fantastiska barn jag fått, men ändå kommer längtan i tid och otid..

Visst är det jobbigt.. Jag ser trebarnsfamiljer överallt och det har verkligen satt sig på hjärnan på mig... Blir arg på mig själv, känns som alla andra vågar och har både 3 och 6 barn, och jag ska avstå pga rädsla... Tror du att du kommer våga? Vad säger din partner? Min man är inte rädd, han är redo om jag blir redo...

Eftersom vi har kört oskyddat denna månad så finns det en chans att jag redan är gravid och då kommer jag nog ta alla tester som erbjuds. Om jag inte är gravid så vet jag inte om det blir något mer faktiskt. Att vi försökte denna gång har nog bara gett mig mer panik över eventuella fel och risker tyvärr :(

Min man är redo för en till och kör gärna på om jag vill. Vi testade ju denna månad för jag kände att det var dags men så fort chansen nu finns där tvekar jag mer än någonsin

Har två barn på 5 och 7 år. Har alltid egentligen velat ha tre barn men under de intensiva småbarnsåren har de tankarna legat på is. Nu är jag 35 och känner lite nu eller aldrig. Ibland längtar jag så det värker i kroppen men känner en oerhört stor tveksamhet samtidigt som stoppar mig - rädslan bottnar sig i den stora förändring i allas våra liv det skulle innebära med ett till barn, och det faktum att man inte har några garantier för att det bara blir mysigt och roligt. Plötsligt är jag rädd för allt som kan gå fel under en graviditet och förlossning, vilket jag inte var med de andra. Har haft väldigt lätta graviditeter och förlossningar innan. Är så väldigt rädd att få ett barn också som kräver väldigt mycket av vår tid pga funktionsnedsättning eller sjukdom att de andra två barnen ska få stå tillbaka och därmed få ett väldigt förändrat liv. Att allting vi har ska slås i spillror och alla ska bli olyckliga. Men jag har velat såhär i månader nu och längtan och tankarna finns ju kvar. Hur har ni andra gjort som tvekat såhär? Bör jag lyssna på den känslan av tveksamhet eller på mitt hjärta som längtar? Hur vet man? Hur har ni andra gjort som varit i samma tankar? Är rädslan ett tecken på att jag borde avstå? Det tär något fruktansvärt detta på mig.. Inget av alternativen känns som det väger över mer än det andra. Hjälp!

Vet precis hur du menar.. Så jobbigt man vill bara vara säker. Skriv gärna hur det gick sen, om du vill.. När du tagit testet.

Hej!

Jag har i många år haft problem med ångest, och har gått i terapi på grund av det. Innan jag blev gravid med mitt tredje barn var jag mycket orolig för just det du beskriver, att något skulle gå fel under graviditeten, med bebisen eller mig. Vi hade ett väldigt bra liv med två friska barn, och varför utmana ödet då liksom?

Saken är den att den typen av tankar inte egentligen bygger på verkligheten. De är katastroftankar. Att man tänker så beror inte på att det är sannolikt att det kommer hända, eller att det är vanligt. Eller att man är klok om man struntar i att skaffa fler barn pga att man tänker så. Det är bara hjärnspöken.

Om man tänker efter så kan ju något lika gärna hända med de barn man redan har. En kompis friska tioåring fick ett exempelvis ett virus som satte sig på hjärnan och gjorde henne hjärnskadad. Djupt tragiskt. Barn kan drunkna, bli misshandlade på stan, trilla från ett träd och bli förlamade osv. Att man har två friska barn nu betyder tyvärr inte att de är friska imorgon, eller om en timme. Men det går man inte runt och tänker på. Eller hur? Det är en risk att sätta sig i bilen också, för att inte tala om att cykla. Risken för skador eller att dö när man är ute och cyklar i trafiken är faktiskt ganska hög, men man cyklar ändå. Inte tänker man på att man riskerar att bli förlamad och/eller hjärnskadad när man cyklar hem utan hjälm efter ett glas vin på stan?

Efter många år av terapi har jag lärt mig att om det inte finns en stor sannolikhet för att något otäckt kommer hända (typ att båda föräldrar bär på en gen som gör att det är 50% chans att barnet blir allvarligt sjuk eller liknande) så ska man strunta i sina katastroftankar och göra det som man egentligen vill göra. Varför låta ogrundad oro styra livet?

Jag struntade själv i min oro, och vågade blir gravid igen. Min man och jag har nu fyra barn :) Allt gick jättebra under både graviditet och förlossning med både trean och fyran. Jag hade en hel del katastroftankar hela tiden både innan och under graviditeterna, men det gick hur bra som helst ändå :) Inga komplikationer och barnen föddes friska.

Om jag har du hade jag struntat i oron och skaffat ett barn till. Det låter som att det är det du vill egentligen. Hoppas du kan göra det val som känns rätt i hjärtat :)

Åh vad jag känner igen mig! Längtar så efter en tredje, men är så rädd för sånt som kan gå fel, då allt har gått så himla bra hittills med dom andra två. Mina är 1 och 3 år. Och jag närmar mig 35. Men jag har också tänkt att ska det bli, så ska det bli inom en kort framtid.

Tack, väldigt bra skrivet och det är precis så. Men så oerhört starka krafter tankarna har... Problemet är väl också att jag är lika rädd för hur jag hanterar situationen OM det nu skulle bli något som jag befarar. Är rädd att inte hantera det på ett bra sätt... Och tänker mkt på hur det skulle påverka våra andra två barn, samt relationen mellan mig och min man på sikt.. Katastroftankar har jag gott om som ni hör :/ frågan är om det är bättre då att jag avstår, eller om jag ska gå emot tankarna och förmodligen må jättedåligt psykiskt i 9 månader...