Ambivalens tre barn

Ja tankarna kan ha enormt makt över en, konstigt nog. De är ju bara tankar! Jag försöker hela tiden bestämma över mina tankar och inte låta dem bestämma över mig. Men det är inte alltid lätt.

Att du tänker på hur du skulle hantera katastrofen om den inträffar, och att du tror att du skulle hantera den dåligt är (som du skriver) också katastroftankar. De är inte heller verklighet. Ingen vet hur man reagerar om det värsta inträffar. Och det är inget man behöver planera för heller. Den dagen, den sorgen. Du kan ju återigen jämföra såhär: du tänker väl inte på hur det blir (och hur du reagerar) om ditt äldsta barn skulle cykla omkull och bli allvarligt handikappad? Eller hur det skulle bli för det yngre barnet? Och du tvingar inte äldsta barnet att inte cykla för att det skulle påverka familjen så negativt om något hände? Det är inte riktigt samma sak men en tanke :) Det är nyttigt att jämföra och fundera kring sina katastroftankar. Och på så sätt visa för sig själv att de bara är just tankar, inte verklighet.

Det är inte direkt större risk att något händer med dig och en eventuell bebis i magen än att något händer dig nu utan bebis i magen. Och den största sannolikheten är att en bebis kommer att födas frisk utan komplikationer.

Det sista du skriver, att du eventuellt skulle må väldigt psykiskt dåligt under en graviditet är dock en annan sak. Om du känner dig själv väl så vet du kanske hur du reagerar som gravid. Och att dina barn under graviditeten får en mamma som mår psykiskt dåligt är såklart inte bra för varken dig eller barnen, Det har egentligen inte med potentiella risker för dig och fostret att göra, utan handlar bara om din oro. Jag kan varmt rekommendera KBT för att hantera sånt här, det funkade så bra för mig. Utan det hade nog mina två yngsta barn inte funnits, för jag hade låtit oron styra och inte vågat bli gravid igen :)

Jag skulle nog bli hjälpt av KBT, men känner en väldig stress också eftersom jag redan är 35...hur gammal var du när du fick ditt sista barn? Jag har inte så mkt tid att fundera, plus att mina andra barn börjar bli så stora :/ känns som det blir svårare att få syskon ju äldre de blir.. Eller har mindre utbyte av varandra.

Jag blev gravid med nummer fyra när jag var 36 år gammal och han föddes för några månader sen när jag var 37. Jag förstår att du inte vill vänta, men du kan ju gå i terapi under graviditeten :) Jag blev gravid med tredje barnet trots min enorma oro, och jag gick i kbt under graviditeten när jag kände att det blev lite mycket för mig. Det gick jättebra. Efter det har jag mått mycket bättre och oron äter inte längre upp mig. Jag blev gravid med mitt tredje barn när jag var 34. Det gick väldigt snabbt att bli gravid med både trean och fyran. Första försöket med trean och tredje försöket med fyran. Så det behöver inte vara svårt bara för att man har passerat 35 :)

Nej jag tänker mer på ökade risker för avvikelser etc.. Även om jag vet att det ändå är låg risk. Jag har dock velat så länge nu att jag inte längre kan skilja på vad kaj vill gentemot vad jag vågar, vad är vad? Vill jag verkligen kan jag undra ibland. Eller försöker jag övertyga mig själv om att jag inte vill för att det är enklast. Eller är det tvärtom? Att jag vill vilja fast inte gör det? Snurrigt minst sagt... Gjorde du några tester under grav?

Här tycker jag att du ska göra som föreslagits att göra en lista på vad du är rädd för ska inträffa och vad du är villig att göra för att lösa problemet.

Utgå ifrån att du blir oplanerat gravid och försök känna vad det innebär just precis nu. Vad känner du? Vad tänker du? Vad vill du precis nu?

Vad är det värsta du är rädd för? Och vad är helt ok att acceptera?

Vad är din man villig att ställa upp på? Finns tankar på abort nånstans?

Försök spalta upp på ett papper vad det egentligen du tänker på och om du verkligen vill genomföra en graviditet?

Att inte välja är ju också ett val.. Dvs att låta tiden gå och på så sätt smita undan ett aktivt val är ju också ett sätt att välja. Vad är du mest rädd för, att något ska drabba ett ofött barn eller att det ska bli försent att ens bli gravid?

Här tycker jag att du ska göra som föreslagits att göra en lista på vad du är rädd för ska inträffa och vad du är villig att göra för att lösa problemet.

Utgå ifrån att du blir oplanerat gravid och försök känna vad det innebär just precis nu. Vad känner du? Vad tänker du? Vad vill du precis nu?

Vad är det värsta du är rädd för? Och vad är helt ok att acceptera?

Vad är din man villig att ställa upp på? Finns tankar på abort nånstans?

Försök spalta upp på ett papper vad det egentligen du tänker på och om du verkligen vill genomföra en graviditet?

Att inte välja är ju också ett val.. Dvs att låta tiden gå och på så sätt smita undan ett aktivt val är ju också ett sätt att välja. Vad är du mest rädd för, att något ska drabba ett ofött barn eller att det ska bli försent att ens bli gravid?

Jag har skrivit upp det jag är orolig för men det är svårare att skriva någon lösning... Jag har svårt att se ett till barn i familjen, vi har ett så etablerat liv. Varför kan jag då inte släppa det? Jag skulle vara rädd att förlora det vi har, skulle vilja ha en spåkula och se att allt kommer bli bra.. Att det inte kommer drabba mina tjejer eller våra relationer med varandra..

Nej jag tänker mer på ökade risker för avvikelser etc.. Även om jag vet att det ändå är låg risk. Jag har dock velat så länge nu att jag inte längre kan skilja på vad kaj vill gentemot vad jag vågar, vad är vad? Vill jag verkligen kan jag undra ibland. Eller försöker jag övertyga mig själv om att jag inte vill för att det är enklast. Eller är det tvärtom? Att jag vill vilja fast inte gör det? Snurrigt minst sagt... Gjorde du några tester under grav?