Hur känner ni inför era syskonbarn?

Dom är mitt allt <3

De två äldsta har jag en bra relation till. Känner dom väl och trivs med dom. De yngsta har jag ingen relation med. Träffar de rätt sällan och är så mycket yngre än de andra. De har kusiner på sin mammas sida i nära ålder och de dyrkar sina äldre kusiner

Jag älskar inte mina syskonbarn. Jag tycker generellt inte om barn och min systers barn är dessutom rätt så krävande, gapiga och jobbiga. Min brorsdotter känner jag inte. Jag älskar min egen son och min son i magen men inga andra barn.

Den äldsta älskade jag mest av allt tills mitt eget barn föddes. Då blev det så att jag älskade båda lika mycket. Sedan föddes syskonbarn nummer två när mitt barn var åtta månader. Jag kunde inte skapa en lika bra relation med det barnet förrän det blev lite äldre, men nu vid fem års ålder älskar jag det barnet lika mycket som det äldsta. Mitt barn vet att hon och de båda syskonbarnen älskas lika mycket av mig. Självklart irriterar de mig ibland precis som mitt eget barn gör, men jag älskar dem verkligen. Skulle något hända mitt syskon och dennes partner skulle jag utan tvekan ta hand om barnen.

Jag älskar dem och bryr mig väldigt mycket om dem.
Det är viktigt för mig att mina barn vet vilka deras släktingar är, inkl deras kusiner. Och samma ska åt andra hållet, jag vill att de ska känna oss och veta vilka vi är.
Jag och mina syskon stöter och blöter det mesta kring våra barn, diskuterar rutiner, uppfostran mm.
Och vi skickar våra barn med flyg och buss, eller när mormor/farmor ska ut och åka så får de bo över några dagar och umgås. Inte nu i corona-tider såklart men annars.

Det här skriver jag med glimten i ögat såklart, MEN jag har ett syskonbarn som är så jäkla jobbig ibland.

En treåring som är, Krävande.. Speciell... Tjurig, gnällig, sur, ogin, kanske aningen bortskämd, snyftande, ständigt missnöjd, otillfredsställd, besviken, och starkt rutinbunden med egna sätt för allt. Man är alltid trött när man umgåtts med barn, men efter en dag med det här barnet är jag helt slut!

Hur man än försöker är det fel gosedjur, fel vattenflaska, fel snuttefilt och fel maträtt. Gnäll gnäll gnäll.. Barnet lyckas alltid vara i vägen och gör sig ständigt illa. Blir sur för minsta lilla.

Jag älskar verkligen det här barnet i hjärtat och försöker träffa ungen så ofta det går, men ibland blir jag så himla irriterad på barnet. På ett sätt jag aldrig blir annars på barn, hur jobbiga som dom än är. Jag vet inte vad det är som triggar igång det här?

Det som är mest irriterande är att det här barnet är av nån anledning mina föräldrars absoluta favoritbarnbarn som dom verkligen avgudar över allt annat! Jag kan inte förstå det men.. Jag har inga barnbarn själv så jag vet ju inte.

Ja man vet aldrig hur det kommer sig att man reagerar som man gör med vissa barn. Kan vara att barnet slår an något i dig som gör att det känns så?
Jag har 4 syskonbarn och de är såklart olika som individer. Någon är väldigt olik mina egna barn, beter sig på sätt som jag i mitt föräldraskap inte behövt hantera. Det är svårt ibland.
Sen är treåringar krävande, jag har en själv och det är ... en utmaning! 
Favoritbarnbarn borde vara förbjudet. Särskilt om det så småningom kan tänkas att barnen snappar upp det här, det är inte sunt. Man bör göra sitt bästa för att behandla dem lika tycker jag.

Känner absolut ingenting för mitt ena syskonbarn, känner inte barnet alls och tycker enbart den är konstig. Mitt andra syskonbarn är vuxen och har 3 egna barn. Jag tycker mycket om henne men har tyvärr inte fått finnas i hennes liv då hon växte upp så vi träffas typ aldrig. Bara när hon gifte sig och kanske nån mer gång.

Har 3 brorsöner som är yngre än mina barn och sjukt jobbiga. Men jag klandrar inte dem, jag klandrar min bror och min svägerska. Jag älskar hela familjen för de är min familj. Men vi har väldigt olika syn på barnuppfostran och hur man beter sig. Kan faktiskt oroa mig lite för vad det kommer att bli av de där pojkarna. De tar ingen hänsyn alls till folk runt omkring sig. 

Jag känner inget för mitt syskonbarn. Vi har ingen relation alls, hon var bortskämd och bussig när hon var liten och jag tål inte smågamla barn.

Tyvärr