Han bara drog...
Hej,
Nu vänder jag mig hit för behöver ventilera av mig, kanske få lite tips och råd på hur jag ska ta mig igenom det här.
Träffade en kille för ett drygt år sedan. Han vände upp och ner på hela min värld. Allt kändes fantastiskt, vi kompletterade varandra så bra och hade otroligt kul ihop. Vi är båda 30+ och hade barn vv så vi träffades på våra barnfria helger och veckor. Ibland hittade vi på saker med barnen.
Den stora skillnaden mellan honom och mig är att jag är mera familjekär än vad han är. Med tiden undrade jag vad nästa steg för oss var, ska vi bli sambos osv. Fick mest svävande svar på det.
För en vecka sen hände en sak som gjorde att han nu dragit och lämnat mig. Han säger att det är för min skull så att jag ska hitta min rätta prins som kan ge mig och mina barn det liv vi förtjänar för han kan inte ge oss det.
Jag känner mig helt förkrossad, kan nästan inte andas och vet inte vart jag ska ta vägen. Det här kom som en chock och gör mig så ledsen över att han från ingenstans slutat bry sig om mig. Jag saknar honom något enormt, gissar mig fram till vad anledningen kan vara men ingen av dem verkar logiska för mig.
Om han nu tänker att han aldrig vill bo ihop med mig, eller inte vill blanda ihop våra familjer så mycket som jag vill, varför inte prata med mig om det och se om vi kan kompromissa och låta allt vara som det var, nu när det var så bra (som jag trodde att vi hade). Det funkar alldeles utmärkt för mig att ha det så. Jag kan fortsätta vara särbo, inte ha flera barn och bara fortsätta som vi gjort.
Men han bara gör slut på telefon och säger att det inte är vi längre och att han inte kan ge mig det liv som jag vill ha. Jag önskar att det här aldrig har hänt, jag önskar att han bara kunde tänka om. Han har sårat mig något oerhört som bara gör slut över ett samtal. Jag trodde vi hade något magiskt ihop, jag fick fjärilar i magen när jag skulle träffa honom och längtade varje gång när vi skulle ses. Nu har han tagit det från mig, från oss, bara för att han tror att jag absolut måste bo ihop med honom eller göra en massa familjesaker.
Vad gör jag? Jag vill ringa honom, jag vill åka över till honom och kasta mig in i hans famn och bara skrika att han kastar bort något oerhört fint, skrika hur tokig jag är i honom trots allt som har hänt, men är så rädd att det inte kommer ändra på hans beslut. Vad ska jag göra? Hur överlever jag det här?