Jag förstår inte mig på vissa svenska kvinnor

Poängen är väl att man faktiskt har ett val, det är ingen som tvingar en kvinna att vara hemmafru eller yrkeskvinna. Man har ett fritt val och den valmöjligheten är viktig.

Hur de löser ekonomin osv är ju deras problem. 

Jag förstår det inte heller.

Jag är lika frågande till varför män vill leva så och hur de är funtade om de å ena sidan vill ha en hemmafru och å andra sidan vill ha pengarna för sig själva.

Om man ser alltsammans ur ett större perspektiv (samhälle, historia) så är det enbart ett par generationer som gått sedan Sverige gått från ett samhälle där i princip alla kvinnor var hemmafruar- till att nästan ingen är det - och kanske att pendeln svänger lite för vissa nu. 
Det är en milsvid skillnad på att vara hemmafru idag och när min mormor var det. Då fanns inga tvättmaskiner (eller de kom då), Det tog längre tid att handla ,längre tid att laga mat, längre tid med allt. Livet var på ett sätt kanske lite enklare för man hade inte lika mycket prylar som idag, men samtidigt sparar vi idag tid med alla hjälpmedel vi har. 
Det fanns ingen barnomsorg, så alla hade sina barn hemma. 

Finns mycket man kan säga men att vara hemmafru idag tror jag för somliga är drömmen om att kunna vara hemma, styra över sin egen tid och pyssla med någon hobby. Det går om man har en man som går med på detta + att man kanske bara har 1-2 barn. 
För några andra däremot (de jag tror TS menar) är de där livet inte blev det där glassiga "lattemammalivet" utan man får flera barn, några kanske kräver mycket omsorg, man gör precis allt hemma för mannen varken vill eller anser att han borde (för han är av den sortens man som typ "alla" var ett par generationer tillbaka), och har man otur får man en man som just håller på pengarna trots att han kanske sa i början att det var deras gemensamma. 

Det är med andra ord väldigt olika nuförtiden, vilket liv man kan skapa sig. Tyvärr tror jag att vissa inte förstår att de har fler valmöjligheter än vad mormor hade. 

Eftersom de här förändringarna skett på ca 50 år eller så, är det inte konstigt om det finns både män och kvinnor som är lite vilse i hur de ska vara, hur familjelivet kan fungera.
Jag tror också att för vissa finns det någon slags nostalgi i det där med "hemmafru", innan de själva varit. det i 10-15 år och inser hur svårt det är att komma ut på arbetsmarknaden sen.
Jag tänker att det är lite samma sak som med våra sommarstugor - det är en himla massa nostalgi och romantiska föreställningar om att ha en liten röd stuga på landet, medan det för 50-70 år sen i princip var så folk bodde. Jag har själv en sommarstuga, där det bodde en fattig familj på 50 kvadrat med flera barn på 50-talet, i 2 rum och kök, inget vatten indraget och utedass. Inte speciellt kul på vintern kan jag tänka mig, och inte speciellt romantiskt alls. 
Det kanske helt enkelt blir så när vi fått en viss tid mellan då och nu. De flesta idag har inte upplevt det verkliga hemmafrulivet och tror därför att det ska vara så mysigt. Man ska vara hemma med barnen, man ska baka bullar och allt ska bara vara mysigt. 

Nu är jag inte etnisk svensk utan född i Sverige men med ursprung i ett annat land.

Jag tycker det är rimligt att anse att kvinnor har en tillräckligt fungerande hjärna för att själva avgöra om de vill vara hemmafruar eller satsa på sin karriär, och inte se det förstnämnda som en "fälla".

Båda har sina för och nackdelar och sålänge båda är överens över hur familjen samt ekonomin ska se ut så ska det inte ha med oss andra att göra.

Sedan ska man (som i alla andra lägen) ha i åtanke att äktenskapet kan spricka, och då gärna ha en utbildning som säkerhet, sparade pengar eller lång lägenhetskö, givetvis. Men idag, 2020 i Sverige, hamnar man inte på gatan för att man skulle skilja sig.

Att undvika att prioritera sin familj av rädsla för att man kanske skiljer sig och hamna på gatan säger snarare mer om förhållandet man har.

Jag hade lätt kunnat lämna mitt jobb (och det ska jag även förhoppningsvis senare) och bli hemmafru för att kunna satsa helt och hållet på min familjs välmående och slippa all stress med jobb och familjeliv.

I Sverige är det ändå väldigt få kvinnor som är hemmafruar. Dock är deltidsjobb ganska vanligt vilket i sig är en fälla om livet vänds upp och ner.

Men detta beror ju på att samhället inte är utformat för att fungera med familjelivet. Många familjer får helt enkelt inte ihop det och man vill inte att barnen ska bli lidande.

Detta är bovarna:

1) teknologin och effektivitet. Vi är anträffbara 24/7 vilket innebär att vi jobbar mer än vanligt och det är inte ovanligt att 1 person gör 1,5-2 personers arbetsuppgifter.

2) vi flyttar från våra Familjer och släkter för jobbens skull. Sen skaffar vi familj och blir själva med få avkastningsmöjligheter.

3) män tar inte likvärdigt ansvar för hem, barn och hela projektledningen av familj. Hade män tagit lika stor steg in i familjelivet som kvinnor gjort ut på arbetsmarknaden hade situationen sett helt annorlunda ut. Nu har vi istället en hel generation unga kvinnor som går in i väggen för att de presterat för fullt båda på jobb och hemmaplan utan avlastning. Duktiga flickor (jag är en) som kämpar för att få ihop livet.

4) atbetstiden. Hade vi haft 6 h arbetstid och inte 8 hade vi haft mer tid till famljen och hemmet samt att fler människor kom i arbete för att täcka upp tiden.

Håller med. Jag tror den allra största anledningen är just vad du beskriver, att familjeliv och yrkesliv är tufft att kombinera. 

Det är klart att det blev stor skillnad i samhället när en hel grupp som inte yrkesarbetade gick till att jobba 8 timmar/dag och dessutom ofta förväntas göra lika mycket hemma och med barnen som förr. Det bästa vore säkert att införa 6 timmars arbetsdag för både män och kvinnor...

Jag har inget emot hemmafruar eller hemma-mammor som sådant. Vi har en välfärd som gör att det funkar rätt hyggligt att leva så.

Däremot blir jag förfärad över hur så många av dessa kvinnor som är helt clueless och handlingsförlamad vad gäller självständighet och beslut om sitt eget liv. Man har ingen aning om hur man ställer sig i bostadskö, fyller i blanketter, sköter egna pengar, vad lagen säger om vårdnaden etc och blir en av många som inte kan skilja sig för att de helt enkelt inte kan ta hand om sig själv...

År 2020 finns det fortfarande kvinnor som inte äger eget bankkort, inte har id-kort, inte vet hur man gör bankärenden och förlitar sig helt på mannens kunskap i hushållet och oftast med katastrofalt resultat...

Varför vill man ha det så?

Att valmöjligheten är viktigt är riktigt, lika viktigt är det att kunna stå för det val man har gjort och ta konsekvenserna utan bortförklaringar

Om ett par har gjort det valet och är nöjda med det kommer vi inte att höra om det. När det inte fungerar, för att mannen anser sig ha större rättigheter än kvinnan t.ex. då klagas det på den "mangris" man är fast med som inte uppskattar en. Jag håller helt med att det är fel och omoraliskt att komma överens om något och backa ur när det inte passar en längre så jag ursäktar inte dessa män utan menar att kvinnan kan inte tro bara på hans ord o bli besviken att han visade sig falsk. Man är skyldig sig själv att trygga sitt liv och framtid

Jag förstår det inte heller, men de fall jag känner till finns det andra faktorer än barsa fritt val so påverkat beslutet. Tex kvinnan varit sjukskriven/utbränd eller haft svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, och sedan när hon blir gravid ger hon upp och orkar inte leta jobb igen och rationalisera det hela med att barnen mår bra av att vara hemma.

Eller så har mannen egen firma och jobbar hela tiden och vägrar ta någon del av ansvaret, så kvinnan måste nästan vara hemma eller bara jobba väldigt lite för att få allt att gå ihop, och rationalisera återigen del hela med att det är bäst för barnen.

Men nej, jag skulle aldrig, aldrig försätta mig i den situationen. Jag har sett på nära håll hur illa det kan gå.