Misär och ångest

Hej vänner,

Jag sitter i ett dilemma och kört fast i huvudet och behöver perspektiv

Bakgrund:

Gifta i 4 år, tillsammans i 10år. Har en 3 åring hemma

Vi har haft de rörigt sedan dag ett. Lätt att vara efterklok och tänka varför avsluta man inte de tidigt men men.

Jag lever ett liv där jag känner att hatet väger tyngre än kärleken. Börja nästan undra om de ens finns någon kärlek kvar för henne. Men samtidigt när det blir riktigt illa så börjar ja få ångest och tänker att vi ska lösa de. Så jag vet inte.

Hon är en person som är extremt krävande på alla sätt och jag är en väldigt laid back lugn person som är i princip 100% självgående i alla aspekter. Hon däremot ropar på mig för typ allt.

Jag känner att leva ensam hade gynnat mig energimässigt då ja känner att hon tar mer av min energi än vad jag själv gör.

Hon gör inte mig lycklig för 5 öre men samtidigt förväntar hon sig dyra presenter och undrar varför andra får men inte hon och varför hon ej förtjänar det?

För mig är det svårt att ens köpa något till någon som förväntar sig dyra presenter. Tycker det är extremt oblygt. Sen att lägga 20k på en väska till en person som ej gör en lycklig och där mer eller mindre hatar är ännu svårare..

Många kanske tänker? Varför skiljer du dig inte?

Jo, min dotter.

Båda våra föräldrar är gifta och vid liv så jag vill erbjuda min dotter samma. Jag vill inte att hon ska vara ett skillsmässobarn. Det är mitt högsta prio. Sedan är faktumet att om vi skulle skilja oss skulle ja ha henne varje dag och ärligt jag får lite panik över att ej vara med henne varje dag. Det finns ej i min värld känner jag.

En annan del som är viktig för mig är att jag har blivit utbränd sedan ja var 23 dvs 10 år sedan. Jag jobbade 3 jobb osv för att upp nå där jah är idah. Värt att nämna att min fru har ej bidragit till husköpet. Hela min själ ligger här och det är drömhuset för mig.

Jag kan ej bo kvar här då banken ej kommer bevilja lån på mig ensam. Så ja vill inte flytta!

Well, märker att ja skrivit väldigt osammanhängande och hoppar men jag skriver med brustet hjärta fylld av ångest så ha överseende.

För er som förstår jag vad har skrivit, ge mig perspektiv. Help me :(