Tack åter igen för alla svar!
Under förlossningen 2013, mitt under kaoset, så hann jag ha "ett litet moment" med mina tankar. Jag sa till mig själv:" LOVA att aldrig föda vaginalt igen, hur många år det än går, även om du inte minns exakt HUR ont det gjorde så gör aldrig om det här igen,ALDRIG!"
Minns att jag skrek " jag har ångrat mig, jag vill inte ha barn" och att jag verkligen menade det. Jag kämpade för mitt liv under förlossningen, det kändes så.
Jag var så förbannad på alla jag kände som fött flera barn och undrade vad f*n det var för fel på dom! HUR kunde man göra om detta medvetet?
Var arg på min stackars mamma, skrek att jag var besviken på att hon inte varnade mig, att hon kunde ha räddat mig från helvettet jag gick igenom. Var besviken på alla kvinnor jag kände.
När man la honom på mitt bröst så sa jag " kan någon ta honom från mig" och man lyfte bort honom. Jag orkade inte hålla i honom för mitt underliv gjorde så ont, smärtan var inte alls över. "Så fort barnet läggs på ditt bröst så glömmer du smärtan" sa alla. Smärtan plågade mig i 2 veckor och jag kunde inte ta hand om mitt barn.
Vi fick en sorglig start jag och min bebis. Vill inte göra om det och det sorgliga är att jag kanske är tvungen.
BF om 8 veckor. Har fått 1 möte hittills.