Tvist med narcissist

Ni ligger i tvist med varandra, du påstår att han sprider lögner om dig och han hävdar tvärtom.

Sanningen lär ligga någonstans mittemellan, det är ytterst sällan ens fel när två träter.

Nu vill du använda hans diagnos emot honom för att kunna vinna vårdnaden om barnen.

Säg mig, hur påverkar hans diagnos hans förmåga att vara förälder?

Hur påverkar du barnen när du sprider "sanningen" om hans diagnos och hur påverkar det din förmåga att vara en bra förälder?

It takes two to tango.

Tyvärr kan du nog inte använda diagnosen. Psykologer har väl tystnadsplikt? Har svårt att se att en psykolog skulle bryta den i en vårdnadstvist.

Ledsen att du utsätts för narcissist, du har nog liten eller ingen chans att vinna.

Ni ligger i tvist med varandra, du påstår att han sprider lögner om dig och han hävdar tvärtom.

Sanningen lär ligga någonstans mittemellan, det är ytterst sällan ens fel när två träter.

Nu vill du använda hans diagnos emot honom för att kunna vinna vårdnaden om barnen.

Säg mig, hur påverkar hans diagnos hans förmåga att vara förälder?

Hur påverkar du barnen när du sprider "sanningen" om hans diagnos och hur påverkar det din förmåga att vara en bra förälder?

It takes two to tango.

Jag ser vad du skriver, känner du dig feltolkad får du formulera din text på annat sätt så att andra förstår.

Du har rätt till dina upplevelser ´, precis som han har. Varken du eller han har tolkningsföreträde utan din sanning är din och hans är hans. Det finns alltså ingen absolut objektiv sanning, det gör det aldrig när det kommer till relationer.

Du begår ett ofantligt stort misstag om du tror att alla som delar din erfarenhet måste dela din åsikt. Man måste inte ha samma åsikt fastän man har samma erfarenhet och ekvivalent med detta är att man måste inte ha samma erfarenhet för att kunna ha samma åsikt.

När det gäller konflikter, alla konflikter ligger alltid sanningen någonstans mittemellan. Oavsett om man har en diagnos eller inte. För du inser ju att en diagnos tar inte bort någons rätt till upplevelse och sin sanning lika lite som det tar bort din sanning.

Du kommer aldrig någonsin vinna något med att hävda att hans diagnos automatiskt gör honom till en dålig förälder. Du har den åsikten "på alla möjliga plan" men det första du måste göra är att få en mer objektiv syn och sakligt punkta upp då han verkligen brister i föräldraskapet. Det enda det komemr att göra är att du visar att du vill förtala honom och då även inför hans barn, tvister är offentliga. Och det är något som du kan förlora mycket stort på, att de anser att du som förtalar den andre föräldern, är inställt på konflikt snarare än samarbete och därmed riskerar du faktiskt vårdnaden.

Och ska du verkligen ha en chans måste du göra detsamma med dig själv, att reflektera över dina egna brister. Därför att en brist måste inte vara en brist i sig. Är du medvetna om dem och jobbar på att förbättra dig så är det ingen brist utan en styrka.

Jag ser vad du skriver, känner du dig feltolkad får du formulera din text på annat sätt så att andra förstår.

Du har rätt till dina upplevelser ´, precis som han har. Varken du eller han har tolkningsföreträde utan din sanning är din och hans är hans. Det finns alltså ingen absolut objektiv sanning, det gör det aldrig när det kommer till relationer.

Du begår ett ofantligt stort misstag om du tror att alla som delar din erfarenhet måste dela din åsikt. Man måste inte ha samma åsikt fastän man har samma erfarenhet och ekvivalent med detta är att man måste inte ha samma erfarenhet för att kunna ha samma åsikt.

När det gäller konflikter, alla konflikter ligger alltid sanningen någonstans mittemellan. Oavsett om man har en diagnos eller inte. För du inser ju att en diagnos tar inte bort någons rätt till upplevelse och sin sanning lika lite som det tar bort din sanning.

Du kommer aldrig någonsin vinna något med att hävda att hans diagnos automatiskt gör honom till en dålig förälder. Du har den åsikten "på alla möjliga plan" men det första du måste göra är att få en mer objektiv syn och sakligt punkta upp då han verkligen brister i föräldraskapet. Det enda det komemr att göra är att du visar att du vill förtala honom och då även inför hans barn, tvister är offentliga. Och det är något som du kan förlora mycket stort på, att de anser att du som förtalar den andre föräldern, är inställt på konflikt snarare än samarbete och därmed riskerar du faktiskt vårdnaden.

Och ska du verkligen ha en chans måste du göra detsamma med dig själv, att reflektera över dina egna brister. Därför att en brist måste inte vara en brist i sig. Är du medvetna om dem och jobbar på att förbättra dig så är det ingen brist utan en styrka.

Jo jag först¨år det men det är inte eran relation du pratar om här utan hur du ska vinna en tvist om vårdnaden.

För en sak kan du vara mycket säker på: rätten kommer inte att ta hänsyn till hur erat äktenskap och relation fungerade utan hur ni som föräldrar klarar av att ta hand om barnen och hur ni klarar av att samarbeta med den andre föräldern.

Har samma problem, och jag har insett att det enda som kan göra att jag blir fri honom, trots att vi är separerade, är att han träffar en ny att slå klorna i... Och visst ligger väll sanningen nånstans mitt i mellan, problemet är bara att det han ser som sin sanning är en förvrängd bild av verkligheten...

Vad som krävs i en vårdnadstvist är en sak. Att tycka att ""två träter" när man har med narcissister att göra är en synnerligen naiv och skönmålande tolkning av människan. En klyscha som passar allra sämst i de här sammanhangen.

Jag har börjat svara ok på allt han säger, alla meddelanden han skickar. Bara ok, inget mer. För det han vill är att det ska bli bråk, så han kan vända allt jag säger emot mig och straffa mig. Så bara ok. Har även en app som spelar in alla samtal.

En bra strategi - när det inte finns någon respons på utspelen så finns det ingenting kvar för denne att vinna på att fortsätta.  Ett Ok, eller en tystnad, frånvaro av respons kommer att vara väldigt provocerande från början men med tiden kommer personen att vända sig till någon annan som kan ge den grandiosa känsla som denne behöver.  Endera någon som höjer denne till skyarna eller någon som denne kan trampa på . Troligen kommer det att vara först det förra och sedan det senare med samma person

När man har barn med en narcissist är det naturligtvis svårare - men jublet inom mig när mitt barn berättade om sin mammas nya kille var befriande. Då var jag 'off the hook' 

Det tog ganska många år för henne att fatta att det inte kom någon respons på utspel. När det däremot handlade om barnets väl så satte jag gränser som hon inte trodde jag kunde sätta. Men inte nappa på annat. Några gånger skrattade jag då hon ringde och var grälsjuk, bara inte fastna i falska anklagelser. Så lite personlig känslomässig respons som möjligt.Personen måste komma på att det finns bättre fisk i vattnet än oss..

Jag var både tuggad och svald av henne, men hittade i ett desperat tillstånd en väg framåt. Ett stort tack till vår familjerådgivare som förvånat såg att jag på några månader lyckades med det han trodde skulle ta 5-8 år, Ett stort tack till min psykolog som jag vägrade öppna mig för men som ändå hittade vägar att läka mina gamla och nya sår.

Det viktigaste är att skydda barnen, de egna konflikterna om vem som gjort det ena eller vem som gjort det andra spelar mycket liten roll egentligen, men kan förgifta barnets liv och framtid för en lång tid framåt. 

Nej, det kommer han inte att göra. En narcissist har inga problem med småsaker som etik, moral, lagar eller samvete. Han kommer ogenerat att ljuga i hop vadhelst som passar hans syften. Det är extremt svårt att vinna mot en sådan person, när man själv följer lagen och talar sanning i rätten.

Jag har varit i familjerätten 2 gånger, och jag bestämde mig för att ge honom tillräckligt med rep för att hänga sig själv.

Jag var väldigt tyst. Svarade bara när jag var tillfrågad och uppmuntrade honom att prata i stället. När han fick chansen att prata, så blev det för mycket till slut. Då började hans mindre trevliga sidor att visa sig. Det familjerätten såg, var alltså en tyst och stillsam fru och en man som pratade mycket, skröt, avbröt sin fru, snackade skit om alla och nedvärderade sina barn. På sätt och vis vann jag alltså, fast jag fick inte enskild vårdnad ändå.

Du vet vad en psykopat är? Inser du att den diagnosen automatiskt gör personen till en dålig förälder? Narcissister klassas som lika skadliga för sin omgivning som psykopater. Den som har diagnosen Narcissistisk personlighetsstörning är ingen bra förälder. Barnen tar skada bara av att umgås med den personen, och att uppfostras av den är absolut inte bra.

Ditt råd till TS om att hon ska ta en titt på sina egna brister är onödigt. Om hon levt med en narcissist, så har hon fått veta vilka fel och brister hon har många gånger per dag i alla år. Det hon behöver ta sig en titt på, är vilka goda sidor hon har, för dem har hon antagligen glömt vid det här laget.

Det här är så sjukt att säga till någon som utsätts för en narcissist. Jo, det kan vara ens fel att två träter, för det är liksom kontentan av att vara tillsammans med en narcissist: att de angriper utan anledning för att få makt över andra människor. En narcissist har ingen logik i sina utspel utan följer sin egen agenda.

Säger du så om psykopater också? Att det är inte ens fel att Lilla hjärtat dog? Det är inte ens fel att Hitler gasade ihjäl judarna? 

Och mobbing: klassen mobbar Mikael så han vill ta livet av sig: app, app, det är inte bara ens fel Mikael!

Ja, det är en lång process och jag ser att du fortfarande sitter fast en en situation som ser ut att vara omöjlig att lösa.

Jag känner igen allt du skriver - förutom att kvinnan på familjerätten/soc och vår familjerådgivare såg igenom henne direkt i vårat fall.

Men läkare på BVC, rektorer i grundskola och gymnasie(!) , lärare, vårat barn( ) har hon snurrat upp. Enda sättet att härda ut och göra det rätta för barnet är att neutralt svara ärligt och kort  - de som hon lurat har alltid haft en uppvaknad min och förstått hur lurade de blivit - också vårat gemensamma barn .

Barn med en dysfunktionell förälder måste ha tillgång till den andra föräldern och där måste det i någon mening vara normalt, så trots att jag många gånger under många år känt att det inte går, att hennes konflikt med mig skadar barnet, och att barnet skulle ha det enklare utan mig - ja jag har många gånger varit så slutkörd av all damage control  där allt jag kan välja på någonting dåligt och någonting riktigt illa att den enda lösningen sett ut att vara att ta mitt liv för att bespara barnet allt elände.

Men jag vet samtidigt att det enda jag kan göra är att göra det rätta just nu, det är allt jag behöver göra. Visserligen om och om igen. Utan det jag gjort för vårat barn skulle det gått illa, riktigt illa för barnet,  

Jag har också gått med på fika, lagat mat hemma hos dem och saker du inte kan föreställa dig i fråga om att få mammans liv att fungera - för barnens skull, men aldrig personlig och aldrig nära henne, alltid neutral kort saklig  - glädjen vårat barn känt att få ha både mamma och pappa med sig har varit värt utmattningen efter dessa tillfällen. 

Som partner med en narcissist blir man indragen i det dysfunktionella - de spelar på våra känslor, du får inte dras in för långt i det dysfunktionella. Någon och någonting måste vara mer normal i allt galet. 

Hej,

Jag läser vad du skriver och känner med ens ångesten som kommer. Jag hade det precis som dig i ca 6 år. Jag skulle straffas för evigt för att jag valde att lämna pappan till mina barn. Han har aldrig fått en diagnos men efter att jag på riktigt kände att jag ger upp så började jag leta på internet. Alla beskrivningar stämde in, inklusive att han favoriserade ett av barnen framför det andra helt öppet. Han förvred hjärnan på precis varenda en. Han var dessutom våldsam mot barnen. Han baktalade mig inför barnens lärare, kompisarnas föräldrar, soc, familjerätten, poliserna på barnahus, div samarbetsinstanser osv.

Det tog lång tid för mig att lära mig att stänga av, reagera helt likgiltigt på alla hans påhitt. Men tillslut blev jag så bra på det att folk runt omkring kallade mig för kall och känslolös. Min räddning var att jag sparade all smskonversation där han skrev allt möjligt elakt, för att i nästa sekund vilja att jag ska komma över på lite mys. Jag hade vittnen som hade sett honom slå barnen. Jag hade även turen att tillslut få 2 handläggare på familjerätten som såg igenom honom som även dom vittnade till min fördel. Samt barnens egna samtal med olika poliser, soc, familjerätt och liknande.

Jag tror inte du kommer kunna använda hans diagnos men jag råder dig till att skaffa en advokat som är bra på att ställa rätt frågor i tr och sedan bara låta han prata och snurra in sig. Dessa människor är bra på att dupera och manipulera folk men i tr så kan det slå fel då dom glömmer att det inte handlar om att berätta vilken fantastisk människa man är som har gjort karriär och kan allt samt talar illa om barnets andra förälder.

I mitt fall fick jag efter 6 långa år äntligen ensam vårdnad plus att han endast fick träffa barnen med umgängesstöd. Det blev inte helt bra förrän barnen tillslut blev så stora att dom själva sa nej till umgänge.

Jag håller verkligen inte med om att sanningen ligger någonstans mittemellan. Jag tror att man behöver uppleva en tvist med en sjuk människa innan man förstår vad det innebär. Jag la mig platt inför alla hans önskemål i många år, men han blev aldrig nöjd. För det blir dom aldrig. Han kommer heller aldrig säga förlåt.