Forum Sorg - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Pappa döende

    Fre 24 jul 12:49 Läst 0 gånger Totalt 8 svar
    Anonym (Panik­)
    Visa endast
    Fre 24 jul 12:49

    Jag behöver stöd. Mycket stöd av er som varit i liknande situation.

    Min pappa tynar sakta bort i cancer. Han kan knappt gå längre så han har rullator och rullstol.

    Han är väldigt sjuk. Jag får ångest av detta. Svåra panikattacker och stressen i mig är enorm.

    Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag vaknar och mår illa, känner stress hela tiden och det känns som jag snart kommer gå in i väggen.

    Jag kan knappt äta, magen vänder sig och jag får svårt att svälja.

    Jag var hos mina föräldrar 2 veckor och pappa ramlade flera gånger och jag hjälpte till. När jag gjorde de mådde jag så illa och svettades och kände mig sjuk i hela kroppen som influensa.

    Nu när jag kommit hem igen så säger min sambo att jag ropar efter min pappa när jag sover.

    Har någon annan upplevt detta fysiska och psykiska stresspåslag?

    Vad kan jag göra för att det ska minska? Behöver alla råd jag kan.

    Om jag fick välja en hastig bortgång eller en långsam där man tynar bort hade jag önskat en hastig för min pappas skull. Jag önskar ingen det min familj går igenom. Och jag vill bli av med denna sjuka ångest. Och på allt detta har jag en sambo som har mindre empati än genomsnittet och kan bråka med mig utan anledning, psyka mig osv.

    Hjälp mig ????

  • Fre 24 jul 17:22 #1 +1

    Jag har varit med om det ni går igenom. Förlorade min pappa i cancer när jag var 26. Han var sjuk i 1,5 år. Fyra år senare fick mamma obotlig cancerdiagnos och gick bort 1,5 år efter det. Det förändrar livet att se de man älskar sakta och plågsamt försvinna. Men man får kämpa för att överlevda själv, våra föräldrar hade aldrig önskat oss evig sorg. Man får kämpa för att göra det bästa av tiden de har kvar. Sedan när de är borta vi är skyldiga dem och oss själva att fortsätta leva. Jag behöver överleva för mina barns skull. Man måste tillåta sig fortsätts känna lycka eller glädje när den kommer. Sök stöd hos vänner, gör det som får dig att må bra. Vad det nu är. Kanske psykolog kan ge verktyg för att slippa panikattacker?

  • Fre 24 jul 18:43 #2 +1

    Sök hjälp och berätta samma sak! Du skulle må bra av samtalskontakt och kanske även farmaka. Jag har haft många patienter som kommit vid liknande tillfällen i livet. Tillsammans har vi försökt att hitta verktyg att tackla problemen med, ibland har patienten slutat hos mig före den anhöriges dödsfall, ibland har den fortsatt gå ytterligare ett halvår, kanske. Det du går i genom är tungt, bär inte bördan ensam!

  • Anonym (Anhör­ig)
    Visa endast
    Fre 24 jul 19:30 #3

    Beklagar din situation, har varit där själv med en hårt sjukdomsdrabbat familj.

    Du kommer klara det, du kommer hitta din egna väg igenom. Att följa en cancersjuks resa är vidrigt. Om din sambo inte ger dig energi för att klara detta, umgås då mindre med honom.

    Var finner du energi och inre lugn? Med vänner, ensam, i löparspåret, i kajaken? Med musik? Yoga? Vad gör du i vanliga fall som du mår bra och blir harmonisk av?

    Själv har jag behövt ?stämpla ut? från den sjuke. För att orka ?stämpla in?. Jag hade frizoner där sjukdomen inte existerade, mitt jobb var en sådan frizon. Min chef visste eftersom jag kunde behöva dra med kort varsel. Men ingen annan kollega. Därför blev jobbet en av de frizoner där jag kunde fokusera på annat och hämta energi.

    Andra frizoner var ett par av mina fritidsintressen. Där kunde jag också fokusera och släppa sjukdomen för ett par timmar.

    Dessa frizoner gjorde att jag orkade ?stämpla in? med ny energi och verkligen vara det stöd mamma och mina syskon behövde.

    Hade också en kompis som jag kunde ringa alltid med min ångest. Behövde sällan ringa, men bara vetskapen om att jag alltid kunde ringa gjorde mig lugnare och mer balanserad.

  • Anonym (Panik­) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 24 jul 21:56 #4
    FtS70 skrev 2020-07-24 18:43:11 följande:

    Sök hjälp och berätta samma sak! Du skulle må bra av samtalskontakt och kanske även farmaka. Jag har haft många patienter som kommit vid liknande tillfällen i livet. Tillsammans har vi försökt att hitta verktyg att tackla problemen med, ibland har patienten slutat hos mig före den anhöriges dödsfall, ibland har den fortsatt gå ytterligare ett halvår, kanske. Det du går i genom är tungt, bär inte bördan ensam!


    Jag äter efexor dagligen. Lergigan vid behov. Bör kanske börja med lergiganen igen för att kunna slappna av. Ska söka hjälp. Tusen tack för svaret
  • Anonym (Panik­) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 24 jul 21:58 #5
    Teresiat skrev 2020-07-24 17:22:28 följande:

    Jag har varit med om det ni går igenom. Förlorade min pappa i cancer när jag var 26. Han var sjuk i 1,5 år. Fyra år senare fick mamma obotlig cancerdiagnos och gick bort 1,5 år efter det. Det förändrar livet att se de man älskar sakta och plågsamt försvinna. Men man får kämpa för att överlevda själv, våra föräldrar hade aldrig önskat oss evig sorg. Man får kämpa för att göra det bästa av tiden de har kvar. Sedan när de är borta vi är skyldiga dem och oss själva att fortsätta leva. Jag behöver överleva för mina barns skull. Man måste tillåta sig fortsätts känna lycka eller glädje när den kommer. Sök stöd hos vänner, gör det som får dig att må bra. Vad det nu är. Kanske psykolog kan ge verktyg för att slippa panikattacker?


    Fy så hemskt. Jag vet inte om jag skulle ?klara? av att min mamma går bort oxå. Det kommer juh att ske, men de får inte ske nu. Vilken styrka du har, och ett bra tänk. Ska prata med min läkare om psykolog kontakt för hjälp. Kram
  • Anonym (Panik­) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 24 jul 22:01 #6
    Anonym (Anhörig) skrev 2020-07-24 19:30:29 följande:

    Beklagar din situation, har varit där själv med en hårt sjukdomsdrabbat familj.

    Du kommer klara det, du kommer hitta din egna väg igenom. Att följa en cancersjuks resa är vidrigt. Om din sambo inte ger dig energi för att klara detta, umgås då mindre med honom.

    Var finner du energi och inre lugn? Med vänner, ensam, i löparspåret, i kajaken? Med musik? Yoga? Vad gör du i vanliga fall som du mår bra och blir harmonisk av?

    Själv har jag behövt ?stämpla ut? från den sjuke. För att orka ?stämpla in?. Jag hade frizoner där sjukdomen inte existerade, mitt jobb var en sådan frizon. Min chef visste eftersom jag kunde behöva dra med kort varsel. Men ingen annan kollega. Därför blev jobbet en av de frizoner där jag kunde fokusera på annat och hämta energi.

    Andra frizoner var ett par av mina fritidsintressen. Där kunde jag också fokusera och släppa sjukdomen för ett par timmar.

    Dessa frizoner gjorde att jag orkade ?stämpla in? med ny energi och verkligen vara det stöd mamma och mina syskon behövde.

    Hade också en kompis som jag kunde ringa alltid med min ångest. Behövde sällan ringa, men bara vetskapen om att jag alltid kunde ringa gjorde mig lugnare och mer balanserad.


    Jag bor i Sthlm och dom 2 timmar bort från mig, så jag hinner som du säger. Stämpla ut och stämpla in.

    Min chef vet om min situation, är dock provanställd till november så e jätte nervös att förlora jobbet, kan inte slappna av där än.

    Jag försöker med mina medel att hantera ångest med tv-spel. Det fungerar inte riktigt för jag släpper inte ångesten. Ska försöka ta promenader. På måndag börjar jobbet igen. Får se hur de går. Tusen Tack för ditt svar. Otroligt bra, blir så lycklig att de finns de som tar sig tid o hjälper.
  • Lör 25 jul 09:03 #7
    Anonym (Panik) skrev 2020-07-24 21:58:27 följande:

    Fy så hemskt. Jag vet inte om jag skulle ?klara? av att min mamma går bort oxå. Det kommer juh att ske, men de får inte ske nu. Vilken styrka du har, och ett bra tänk. Ska prata med min läkare om psykolog kontakt för hjälp. Kram


    Min mamma var min bästa vän. Vi sågs varje vecka, talades vid varje dag. Reste ihop osv. Man klarar mer än vad man tror. Tror en del handlar om acceptans. Det ger dig inget att mentalt sträva emot att din pappa är sjuk, försök att tillslut lands i en acceptans att livet är begränsat och att man får vara tacksam för tiden man fick och tacksam för att du kommer klara av att leva vidare. Jag är ganska säker på att även jag kommer dö vid 60 årsåldern som mina föräldrar.. om man inte hittar botemedel på cancer. Nu är det upp till mig att ta till vara på tiden. Mamma och pappa hade varit stolta att se mig överleva motgångar. Jag saknar dem, jag har sörjt dem men tiden är för kort för att inte prioritera och kämpa för att leva lyckligt.
  • Anonym (Anony­m)
    Visa endast
    Lör 25 jul 09:31 #8

    Kommunen kanske erbjuder samtalsstöd, det är i så fall gratis. Ring växeln och fråga.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll