ÅNGEST över valp omplacering!

Hej,

Jag mår inte bra jag har MYCKET ångest och inte kan sluta gråta och vara riktigt ledsen!

Vi har pratat i flera år om att skaffa hund då vi har bara ett barn i skolåldern, vi ville ha en fjärde familjemedlem som kan dela med oss vardagen och alla roliga aktiviter vi gör. Efter mycket sökning hittade vi det mest FINASTE valpen man kan tänka sig, hon är så fin och smart, snäll och modig. Eftersom jag har inga hursomhelst hund erfarenhet var första veckan mycket TUFFT med henne, kiss överallt, vägrade att äta mm andra veckan började bli lite bättre och vi började få in rutiner. Det som hände är att jag började känna mig otrolig STRESSAD och överarbetad, sov mycket dåligt, hade väldigt litet tid för mig själv och för mitt barn, min man hjälpt också såklart men jag kände mig utbränd, helt slut och bara ovanligt trött. Det var mycket mer jobb och ta hand om en valp än vad jag trodde. Min man hittade ett par med mycket hund erfarenhet och frågade om de kan ta över valpen (INTE SÄLJA HENNE) och de tog henne för en vecka för att känna hur det är och ta hand om en valp då var det ca 10 år sedan de hade en valp. Problemet är att jag SAKNAR henne otroligt mycket!!! Jag kan inte sluta gråta, Jag kan inte sluta tänka på henne, jag drömmer om henne,  jag känner mig en riktigt hemskt människa som har svikit och övergett denna fina hund. Jag bad min man flera ggr om att be paret att lämna tillbaka hunden men han vägrar då han vill hålla sitt ord om en vecko- provning! 

Hon tog över familjen och vardagen och jag var inte bredd på det! 

Jag är mycket besviken på mig själv och är full med ångest. Hela veckan har jag nu gråtit och min bostad känns MYCKET tomt utan henne! 

Jag SAKNAR min valp jag vill att hon ska komma tillbaka hem igen

Nej såklart inte till varje pris! Men det är vad mitt hjärta önskar! Jag vill att hon ska komma tillbaka hem!

Nu kommer väl alla att rasa emot mig här, men om den andra familjen inte VERKLIGEN vill ha valpen och du inte VERKLIGEN vill släppa henne, så gör inte det!

Jag har knappt en månad kvar på min graviditet och vi skaffade en valp för 1,5 månad sedan. Det har varit tufft bitvis, som tur är för mig så har min man kunnat vara väldigt aktiv i att ta hand om och träna hunden också, och jag gick på semester veckan efter midsommar, så har haft mer tid till valpen än du har haft.

Men jag känner lila starkt som du uttrycker för min familjemedlem. Jag har drömt mardrömmar om att något ska hända honom. När jag var på jobbet och mannen var hemma med honom så kände jag en otrolig saknad i hela min kropp.

Visst var det inte idealt att allt blev som det blev och ni lämnade över valpen en vecka nu. Men hade det varit pga. sjukdom eller något sådant, hade väl ingen ifrågasatt att ni hämtade hem valpen igen?

Vi hämtade vår när han var 10 veckor gammal. De första veckorna är viktiga för valpens utveckling, men de är inte livsavgörande att de sker i samma familj?

Så länge du tror att (och har en bra plan för hur) ni ska kunna ta hand om den framöver så ser jag inte problemet med att ta tillbaka den.

Hur många småbarnsföräldrar är inte helt nedgångna och dödströtta i början? Om man tog hjälp av släkten i en vecka då det prisade, skulle folk sitta och säga att man då inte har rätt att få tillbaka sitt barn?

Nu har jag visserligen en del hormoner involverade i det här, men om du vill ha tillbaka din pälsbebis, se till att hon får komma hem igen när veckan är slut.

Det kommer alltid att finnas någon som bättre kan ta hand om ens hund, med mer erfarenhet, tålamod, tid, bättre boende osv. Det betyder dock inte att ditt hem inte är tillräckligt bra. Annars skulle ju bara de "perfekta" hundägarna tillåtas ha hund.

Du kanske är den enda som kan ge denna valp den otroliga kärlek du känner för henne. Se på vad som är rimligt... kommer du att totalförsumma henne nu eller senare, eller är det mest att du var ovan som var problemet?

Nä, jag säger: hämta hem din bebis. Man ångrar aldrig en bebis! <3

Till alla er erfarna hundägare som kommer med tips: hurra för er!

Bra att ni vill hjälpa till i situationen

Finns det någon av er som skulle kunna hjälpa TS i scenariet att valpen kommer hem igen?

Vad behöver TS då göra för att bli en bra hundägare? Hur kan TS kompensera för den skadade anknytningen? Hur hanterar ni själva när det är mycket hemma och ni känner att ni inte räcker till för hunden? (Speciellt när det kanske är en mer psykologiskt otillräcklighet än en verklig?)

Kan vi inte förlåta TS detta enorma misstag som hon erkänt (att hon gick med på att valpen skulle omplaceras på prov), och försöka stötta henne i att bli en bättre hundägare i framtiden? (Utan att vara totalt dömande.) Det hade jag sett som den största vinsten!

En med förlossningsdepression kan väl ganska enkelt helt distansera sig ifrån sitt barn i början, eller så har jag uppfattat att det kan vara?

Jag säger inte att nya familjen inte kan älska valpen, jag säger art vi vet mycket lite om dem, och fortfarande ganska lite om TS och hur situationen verkligen var.

Jag ser framför mig ett möjligt scenario där TS varit väldigt hård mot sig själv, velat vara perfekt och ha maxenergi och "leverera", och därför tagit det hårdare att saker gick trögt. Mannen var kanske inte lika involverad i hunden (bidragande faktor till att TS kämpat mer), och var den som var pådrivande att valpen skulle lämnas över. TS har då gått med på detta pga. skuldkänslor över att inte ha tyckt sig klara av det hela tillräckligt bra, trots att hon egentligen gjorde det, just för att hon brydde sig så otroligt mycket!

Det finns ju t o m historier om föräldrar som lämnat bort sina barn efter påtryckningar då barnet i en annan familj skulle få mer tid mat, kärlek, sjukvård, utbildning och så vidare. Är det inte otroligt egoistiskt av folk som bor i länder där de svälter att Inte adoptera bort sina barn... Jag menar, adoptivföräldrar i ett i-land har ju sååå mycket bättre förutsättningar?

Man kan tolka TS felbeslut som ett bevis för hennes bristande förmåga, eller som en indikation på att hon verkligen vill djuret väl.

Återigen, att hon inte är den bästa hundägaren gör inte henne automatiskt till en icke adekvat.

Jag ser att denna händelse kan göra henne till en bättre hundägare för valpen än om hon aldrig gjort misstaget att lämna bort den.

Det är ofta så... Det är först när man nästan är i en bilolycka när man kör för fort som man lär sig att respektera hastighetsbegränsningarna. De misstag man gjort lär man sig oändligt mycket av, mer än de man inte gör.