Skäms över ivf och känner mig ensam i min situation

Usch vad tråkigt att du känner så. Ivf verkar ju ändå vara ganska vanligt och superbra att det finns och funkar för så många. Sen kan jag förstå att kommentarer är jobbiga att få. Kan ni vara lite ärliga med några ni känner förtroende för som står er nära? Kanske bara svara på kommentaren att det är inte lika lätt för alla och att ni skulle uppskatta att slippa få dessa kommentarer?

Det är verkligen inget att skämmas för! Tusentals kvinnor/par gör IVF varje år i Sverige- eller utomlands. Många av dom lyckas få barn. Ibland hittas orsaken till infertiliteten när man gör IVF, ibland får man aldrig veta vad felet var. Folk som frågar ang. att "skaffa" barn får man fräsa ifrån. Det angår ingen annan och dessutom kan det vara en mycket känslig fråga om det är så att paret försöker, men inte lyckats.
Jag kunde inte få barn med egna ägg- inte ens med IVF. Fick göra ED för att lyckas. Jag skäms inte ett dugg! Vi ville ha barn och då får man göra det som krävs. Lycka till!

Du ska absolut inte skämmas! Det är sååå mycket vanligare än man tror! När jag gick på föräldragrupp med första barnet nämnde jag någon gång att vår son kom till via IVF. Då var det som att proppen gick ur och folk som tidigare hållt tillbaka började berätta om sina upplevelser. Visade sig att 4 av 10 barn i gruppen kommit till via antingen IVF eller insemination. Jobbar även på ett litet ställe med bara kvinnor. Av 10 kollegor är vi sju som har barn. Tre av oss har kämpat med IVF. Jag lovar, om du bara är öppen med vad du går igenom kommer du hitta igenkänning och förståelse i de mest oväntade av hörn.

Jag kan också berätta att som någon som har gått igenom hela ivf-karusellen, fått barn den vägen och sedan mot alla odds blivit spontant gravid med andra barnet att jag faktiskt på många sätt föredrar IVF. Trots att det var otroligt jobbigt i stunden (och det var det verkligen ä) så kändes den graviditeten mer förtjänad, mer uppskattad och mer förberedd. Att gå igenom den processen gjorde att jag kände mig mer förberedd som mamma, jag och min man kändes mer sammansvetsade som par för att vi gått igenom det tillsammans och fick ta del av "belöningen" tillsammans. Vi var båda redo till 100%. En ivf-graviditet är ingenting som bara råkar hända utan det är en lång rad av aktiva val och så mycket känslor inblandat som gör att det blir extra speciellt när det där plusset till sist dyker upp. Jag är självklart lycklig över båda mina graviditeter men måste säga att vi som lyckas med hjälp av ivf (vilket de flesta gör) får gå igenom något alldeles speciellt.

Åh vilka fina människor ni är, det kändes verkligen skönt att läsa era svar. Mitt känsloliv är en sån berg och dalbana och jag har svårt att tänka på något annat än en bebis. Detta var verkligen värmande och en helt annan ton än vad jag är van att läsa på familjeliv. TACK!

Det är jättejobbigt att vara ofrivilligt barnlös och inte veta hur allt kommer gå och vilken väg man måste ta. De allra flesta får dock barn till slut. Många på bara ett enda IVF-försök.   Många gånger läser man bara om de som misslyckas flera gånger eller såna som mig, men motsatsen finns ju absolut. Och de kanske helt enkelt inte skriver om det. Jag vet tom en som fick ut ett enda ägg och det blev ett barn! Jag vet ett par som fick barn spontant efter att ha fått första med IVF. Man får ta en dag i taget, ett steg i taget.

Även om det känns svårt så försök sysselsätta dig med sånt som du tycker är roligt. Grubbla, googla och läsa massor här kan iofs hjälpa, men många gånger också bara göra en ännu mer stressad. Det är tillräckligt stressande att kämpa för barn. Man behöver andrum. Hoppas du hittar det! 

Min spontana tanke är att man behöver ju inte dela precis allt med sina vänner. Om ni blir gravida genom IVF så angår det ju egentligen inte någon mer än dig och din man

Samtidigt är det här forumet (och liknande forum på Facebook) utmärkta ställen att knyta nya kontakt med personer i samma situation, som man kan byta erfarenheter med eller bara prata av sig. Min egen situation som donator är annorlunda på många sätt. Men även för mig är det värt mycket att kunna prata öppet med personer jag lär känna om saker som jag aldrig skulle diskutera med jobbkompisar, släkt osv

Så tråkigt att du skäms över att behöva göra IVF. Jag och min man var också ofrivilligt barnlösa och hade ingen förklaring till det. Samtidigt kändes det som du skriver, att ?alla? bara låg en gång så var de gravida i princip. Men som någon annan skrev, bara man öppnade lite om att det var svårt till någon så hade de antingen själva haft svårt eller kände någon som hade haft. Flera vänner/bekanta har gjort ivf och två av mina kollegor. Så man är inte ensam även om det gärna känns så.

Vi hade turen att bara behöva göra ett IVF-försök och allra första ägget som sattes in blev en bebis som nu är snart tre månader. Jag är otroligt stolt över våran resa och är väldigt öppen med den för jag tänker att förhoppningsvis hjälper det någon som är i samma sits. Det är ovanligt att inte lyckas alls med IVF även om man kanske normalt får göra mer än ett enda försök. Så oroa dig i alla fall inte för det än att det inte skulle gå med IVF heller, det är att ge sig själv ångest i onödan.

När vi var mitt i våran utredning och det kändes som att vi aldrig skulle få barn mådde jag skitdåligt och valde att söka hjälp hos en terapeut på vårdcentralen för jag kände jag skulle bli deprimerad annars. Bästa jag kunde gjort! Så min rekommendation ärattgå och prata med ett proffs om tankar och känslor kring detta. Stort lycka till till er!