Forum Styv/Bonusförälder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Bonusbarn OCH långdistans?

    Ons 29 jul 2020 09:29 Läst 0 gånger Totalt 3 svar
    Ons 29 jul 2020 09:29

    Hej!

    Jag har bekymmer och skulle behöva input. Varning för långt inlägg, heh. 

    TL;DR: mannen jag är med har barn, jag känner mig i vägen mellan dem, det känns jobbigt att skaffa barn med någon som har barn, flyttar jag och skaffar barn så bor jag jättelångt från min egen familj. 

    Jag är tillsammans med en man som är lite äldre än jag och som har en liten knodd. Det i sig kan ju vara problematiskt. Till saken hör att vi dessutom bor 60+ mil ifrån varandra! 

    I vanliga fall har vi setts varannan helg, då han är barnfri. Han har då åkt till mig. I sommar öppnades möjligheten upp för mig att åka till honom, så vi spenderar sommaren ihop, med barn på halvtid. Det här har väckt mycket tankar, funderingar och farhågor. 

    1. Det är inte helt oproblematiskt att bara ympas in i deras tillvaro. Även om jag och barnet kommer bra överens så märks det så tydligt att jag inte är förälder. Det gör att jag känner mig i vägen. Jag hjälper till med det jag kan, men det blir liksom allt runtomkring som städning, tvätt och matlagning. Barnet har dessutom kommit in i en fas där allt som händer kan uppröra på en millisekund och gör hen otroligt pappig, så jag kan inte göra någonting. Är det någon annan som upplevt samma sak när de kommit in i en familj? Hur gjorde/gör ni?

    2. Mycket tankar kring framtiden dyker upp. Som jag har läst i många trådar här finns det lite olika åsikter kring att skaffa barn med någon som redan har barn. Trooooor ändå att jag mentalt landat i att det är en fördel med någon som har koll, att varje graviditet/förlossning/barn är unikt etc, men jag ska inte förneka att det finns jobbighetskänslor kring att inte uppleva det för första gången tillsammans. Nästan jobbigare är att jag missar upplevelsen att bara vara två först, att vara varandras nummer ett och sedan simultant få en gemensam nummer ett och per automatik bli varandras nummer två. Jag är ju redan nu nummer två liksom. Vilket är som sig bör, men ja, kan ändå vara lite jobbigt ibland. 

    Men!

    3. Vi bor j*vligt långt ifrån varandra. Jag har fortfarande studier på hemmaplan så det kommer bli distans ett bra tag till, så det finns tid att bestämma sig. Men det känns jobbigt redan nu. Eftersom han har barn så kan han i princip inte flytta. Vilket innebär att jag är den som måste flytta om vi ska bo ihop. Har inte något emot att flytta i sig, det är en trevlig stad, men jag lämnar kvar så mycket. Hela min familj, med syskon, kusiner och mor/farföräldrar bor rätt samlat. Så flyttar jag och får barn någon annanstans så känner jag dels att jag berövar min familj upplevelsen av barnbarn/syskonbarn, dels att jag berövar mig själv utmärkta barnvakter. Det som svider mest är att inte kunna vara del av min släkt på samma sätt som om jag bott där. Hur har ni andra långdistansare gjort? 

  • Anonym (L)
    Visa endast
    Ons 29 jul 2020 14:26 #1

    Har ingen erfarenhet av långdistansförhållande men kan ändå säga min åsikt angående detta.

    Hur länge har ni varit ett par och hur gammal är du? Det verkar som att du vill ha barn i framtiden. Har du pratat med honom om det? Tänker så att ni inte står där en dag och så vill han inte ens ha fler barn och så har ni slösat tid på varandra.

    Du tycker att det känns lite jobbigt att han har barn sedan innan och det förstår jag och det går ju inte att ändra på, så du måste bestämma dig om du kan leva med det eller inte. Själv är jag också osäker på om jag hade kunnat leva med en man som har barn sedan tidigare, men jag vet inte. Älskar man verkligen personen så går det väl.

    Du måste bestämma dig för om du är med på det som är eller om det inte går för dig och för att komma fram till det så får du väl fundera, helt enkelt.

    Hur pass mycket äldre än dig är han?

    Tänker också på det här med distansen. Distansförhållande kan ju vara rena mardrömmen och personligen så hade jag aldrig gett mig in i det, av olika anledningar. Spela roll om man behöver pendla i typ en timma med bil, men 60+ mil är för långt ifrån. Det här beror ju mycket på hur du och han är som person. Klarar ni av att vara ifrån varandra länge? Eller vill ni kunna träffas när ni vill?

    Förr eller senare så kommer någon att behöva flytta, om ni ska vara tillsammans och ja, då är det du som måste flytta. Du vet att det är du som kommer att behöva flytta, i sådana fall, men är du villig att göra det? Om ingen av er tänker flytta på sig så lär nog inte ert förhållande hålla i längden, så du måste vara beredd på att flytta. Förstår att det känns trist att lämna din stad där du har dina nära och kära, men du får väl se till att hälsa på dem ofta och de kanske kan hälsa på dig också.

    Du tycker att det känns jobbigt redan nu med distansen och jag vet ju inte hur länge ni har varit tillsammans. Hur känner han? Du säger att du har ett bra tag kvar av din utbildning. Frågan är ju om du/ni ens pallar distansen tills dess att du är klar med din utbildning?

    Jag tror att ni behöver ha ett samtal om ert förhållande och vad ni känner, hur ni ser på förhållandet och hur ni tänker angående framtiden.

    Se bara till att du är säker på den här mannen, att ni reder ut alla frågetecken och att du känner dig säker på att det är han du vill leva med, för annars har du flyttat 60+ mil för ingenting.

  • Tor 30 jul 2020 02:04 #2

    Känner du att du flyttar ifrån något mer än du känner du flyttar till något ska du inte flytta.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll