Bonusbarn OCH långdistans?
Hej!
Jag har bekymmer och skulle behöva input. Varning för långt inlägg, heh.
TL;DR: mannen jag är med har barn, jag känner mig i vägen mellan dem, det känns jobbigt att skaffa barn med någon som har barn, flyttar jag och skaffar barn så bor jag jättelångt från min egen familj.
Jag är tillsammans med en man som är lite äldre än jag och som har en liten knodd. Det i sig kan ju vara problematiskt. Till saken hör att vi dessutom bor 60+ mil ifrån varandra!
I vanliga fall har vi setts varannan helg, då han är barnfri. Han har då åkt till mig. I sommar öppnades möjligheten upp för mig att åka till honom, så vi spenderar sommaren ihop, med barn på halvtid. Det här har väckt mycket tankar, funderingar och farhågor.
1. Det är inte helt oproblematiskt att bara ympas in i deras tillvaro. Även om jag och barnet kommer bra överens så märks det så tydligt att jag inte är förälder. Det gör att jag känner mig i vägen. Jag hjälper till med det jag kan, men det blir liksom allt runtomkring som städning, tvätt och matlagning. Barnet har dessutom kommit in i en fas där allt som händer kan uppröra på en millisekund och gör hen otroligt pappig, så jag kan inte göra någonting. Är det någon annan som upplevt samma sak när de kommit in i en familj? Hur gjorde/gör ni?
2. Mycket tankar kring framtiden dyker upp. Som jag har läst i många trådar här finns det lite olika åsikter kring att skaffa barn med någon som redan har barn. Trooooor ändå att jag mentalt landat i att det är en fördel med någon som har koll, att varje graviditet/förlossning/barn är unikt etc, men jag ska inte förneka att det finns jobbighetskänslor kring att inte uppleva det för första gången tillsammans. Nästan jobbigare är att jag missar upplevelsen att bara vara två först, att vara varandras nummer ett och sedan simultant få en gemensam nummer ett och per automatik bli varandras nummer två. Jag är ju redan nu nummer två liksom. Vilket är som sig bör, men ja, kan ändå vara lite jobbigt ibland.
Men!
3. Vi bor j*vligt långt ifrån varandra. Jag har fortfarande studier på hemmaplan så det kommer bli distans ett bra tag till, så det finns tid att bestämma sig. Men det känns jobbigt redan nu. Eftersom han har barn så kan han i princip inte flytta. Vilket innebär att jag är den som måste flytta om vi ska bo ihop. Har inte något emot att flytta i sig, det är en trevlig stad, men jag lämnar kvar så mycket. Hela min familj, med syskon, kusiner och mor/farföräldrar bor rätt samlat. Så flyttar jag och får barn någon annanstans så känner jag dels att jag berövar min familj upplevelsen av barnbarn/syskonbarn, dels att jag berövar mig själv utmärkta barnvakter. Det som svider mest är att inte kunna vara del av min släkt på samma sätt som om jag bott där. Hur har ni andra långdistansare gjort?