Hur kommer det sig att så pass många struntar i sin partners behov av kommunikation, närhet eller sex?

Det handlar helt enkelt om att man nånstans på vägen tappat respekten för varandra. Oftast hänger ju dessa saker ihop med varann. Man tappar respekt för att man inte får gehör på det man anser är ett problem som sen i förlängningen eskalerar till total tystnad eller sexstopp.

Jag tror inte att struntar i är rätt ord. Jag tror många helt enkelt har en icke-kompatibilitet med sin partner, och en del har svårigheter på ett eller annat sätt av en eller annan orsak även om de egentligen är kompatibla.

Tja. Det är ju så att du pratar om en relation med två parter. Det är inte ens uppgift att uppfylla den andres alla önskningar utan man måste mötas på halva vägen där det är möjligt.
Observera: där det är möjligt.

Man ska tex inte ha sex när man inte vill! Du ska inte ha sex när du inte vill och det ska inte din partner heller.
Sex ska bygga på lust och inte tvång och krav, helt enkelt.

Sen är det så här att man förändras och får olika/annorlunda behov under livets gång för du är inte samma person med samma behov när du är 15 som när du är 85.
Så bara för att man har haft ett visst behov i början av en relation måste man inte ha exakt samma ett antal år senare.

Grunden för att vara kvar i en relation är att man bryr sig om varandra och vill varandra väl. Tyvärr tror jag att en del par tappar bort det på vägen. Kanske för man går o är besviken eller ledsen eller arg. Det är en viktig fråga du ställer TS. Om man inte vill eller kan möta varandras behov är det viktigt att kunna prata om det. Ta varandras behov på allvar. Komma till en fungerande kompromiss. Utgångspunkten för samtalet behöver vara att man vill varandra väl och att man vill försöka lösa situationen tillsammans.

Många brister i kommunikationen för att diskussionen utgår ifrån "ska" och "krav". Istället för att fokusera på varför det blivit som det är och vilja hitta tillbaka. Ordet kompromiss har i många fall blivit likställt med krav mot någons vilja...

Har enorm sexlust, är 40 år och min man är 47 år.

Vi har vår trea en bostadsrätt med vårat endabarn i tonåren.

När hon var bebis hade vi sex varje kväll men nu är hon snart vuxen och gör allt så sex är omöjligt.

Finns ingen möjlighet och jag sex strejkar då min man tycker sex är som träningspass.

Blev ingen passion till slut.

Vi bor ihop som vänner och föräldrar istället.

Vissa personer har helt enkelt svårt att kommunicera med ord, de har svårt att sätta ord på sina känslor eller tankar. Då blir det än värre när problem uppstår och man saknar vanan och förmågan att kommunicera.

Men som jag tolkar TS menar han att  kommunikationen försämrats eller upphört under relationens gång. Då handlar det om brist på respekt och brist på kärlek. Man tar partnern för given och bryr sig inte om de problem partnern säger sig ha om man själv inte upplever det som ett problem. Det är ett svårt läge och den relationen är inte bra, även om den ene vill intala sig det. 

Jag är kvinna och tänker här ge perspektiv på varför jag helt har tappat sexlusten och vägrar tillgodose min sambos behov:

- vi har varit ihop i 3 år men han har aldrig ens försökt ge mig en orgasm, om han slickar eller fingrar är det för att jag ska bli tillräckligt kåt för samlag. Har gett konstruktiv kritik och bett honom om sex där vi emellanåt kan lägga fokus på mig, men varje gång gör han mig besviken genom att komma efter 1 minut och sen är sexet klart, enligt honom.

- när han ?förför? mig torrjuckar han på mig, och hetsar upp sig själv istället för att hetsa upp mig..påminner mig om en kåt 15-åring som bara vill komma i byxan.

- all fysisk beröring är sexuell, ingen sensuell eller romantisk beröring förekommer. När jag blir förbannad och säger att han ska sluta tafsa så slutar han ge mig uppmärksamhet öht.

- kan inte prata om något annat än sina hobbys och pengar, visar minimalt till INGET intresse för mig eller mina hobbys/åsikter etc.

-jag får sköta alla hushållssysslor, jag är projektledaren som får hemmet att rulla, det är frustrerande. Han kan t.ex. prioritera att träna eller träffa sina vänner istället för att laga mat, vilket ÄR HANS TUR. Jag lagade mat de tre senaste gångerna..

Summering: män som vägrar bidra med hjälp i hemmet eller på något sätt tillgodose sexuella och emotionella behov får därför jävligt bittra fruar/flickvänner etc. På grund att sitt barnsliga och självupptagna beteende.

Är kvinna och i ett förhållande sedan snart fyra år tillbaka där anknytning är vårt problem i saken. Det är min sambo som inte vill vara intim och långt om länge har vi tillsammans insett att det beror på hans otryggt undvikande anknytning. I början ville han lika mycket och ofta som mig, men ju närmare vi emotionellt kom varandra, desto mindre intim ville han vara (inser vi nu i efterhand). Det är först när vi hamnar i svacka, ofta pga att jag tar upp problematiken om att vårt sexliv är obefintligt, som han kan vara intim. Om han är intim när vi har det bra tycker han att jag kommer för nära. Sexproblematiken är sekundärt för oss, primärt är anknytningen problemet. Det är lika jobbigt (för mig och han) oavsett men vi vet varför, och kan därför jobba med det. Tror många har underliggande faktorer till sådana beteende och man måste gräva rätt djupt för att hitta dem. För vår del behöver vi ta hjälp av en terapeut för att lösa det, jag hoppas vi kan överkomma det tillsammans, för jag kan inte leva livet på det viset, men jag är inte arg på honom. Förstår att det bottnar i barndomen och sätter hopp till att vi inom rimlig tid kan överkomma det.