Är det verkligen okej att välja bort/prioritera annat före sitt barn och bara vara närvarande när man behagar?
Som förälder alltså.
Har en nära vän till mig som har barn och som separerat från sin man och vi samtalade lite om detta. Hon tycker självklart att hela situationen som varit med honom har varit jobbig och jag förstår henne. Han har inte tagit något ansvar under hela barnets liv, och barnet är närmare ett år gammal. Han har, som jag förstått det, inte varit särskilt närvarande, och speciellt inte sen de separerade, han har prioriterat annat och bara träffat barnet på hans villkor och när han velat. Man skulle kunna säga att han har valt bort barnet på ett sätt, för att ha ett eget liv, leva singellivet och leva det fullt ut, vad det nu innebär förutom alkohol och kvinnor. Dom har ett umgängesschema (dock inte i skrift) nu med bestämda dagar som de ska ses på men han avbokar titt som tätt eller struntar helt i att varken höra av sig eller dyka upp. Sköter schemat ibland men ibland inte. På hans villkor, som sagt.
Och jag anser att det är orättvist och elakt av honom att lägga allt det jobbiga, allt ansvar, allting! på mamman för att han själv inte har lust just nu. Som jag förstod det så tycker han inte att barnet är stort nog / kul nog att umgås med ännu, och tar därför inget ansvar. Men kommer börja göra det när barnet är äldre. Men jag tycker inte att man kan skjuta upp sitt föräldraskap så, är man förälder så är man - oavsett vad. Inte på ens egna villkor, inte ?i framtiden? blabla, utan NU och Oavsett! Har en känsla av att han tror att det är lättare med barn ju äldre barnet blir också.. som att han slipper undan.
Min fråga till er är väl vad tycker ni? Har han rätt att prioritera annat och strunta i att ta något ansvar nu och ändå kräva saker sedan? Hur mycket har han egentligen att säga till om när han inte ens är närvarande eller sköter det umgängesschema dom satt upp? Jag tänker lite att han antingen är IN, dvs 100% förälder (lika mycket som mamman) eller out, och då inte alls. Umgänge kan dom ha oavsett tänker jag men han kan inte kräva saker sen om han inte brytt sig ett dugg om ansvar eller att lägga någon grund (förutom sporadiska träffar) till någon slags relation med barnet under hela början av barnets liv. Hur tänker ni?
Vad kan jag råda henne att göra? Jag vill kunna stötta och komma med bra råd men har själv ingen susning om någonting vad gäller detta så det är svårt. Dumt att vända sig hit kanske men jag ger det ett försök iallafall!
Vi har även pratat om umgänge i framtiden mellan pappan och barnet och hon vet inte hur hon ska göra där, jag har försökt prata lite men jag kan som sagt ingenting vad gäller barn. Så vad är/skulle kunna vara ett logiskt upplägg vad gäller deras umgänge, om han skulle vilja utöka det någon gång dvs? (och han och barnet inte har den starka grunden tänker jag) Kan han ha umgänge med barnet hur som helst och hur mycket som helst eller är det något som får trappas upp? Ni får gärna ge era tips så kan jag föra vidare det :) allt är välkommet!