Är det verkligen okej att välja bort/prioritera annat före sitt barn och bara vara närvarande när man behagar?

Nu är det så att du har bara en persons åsikter, du dömer den andra parten ohörd. Jag tror du faktiskt förstår vad jag menar.

Bägge ska se till barnets bästa, såklart, men du kan inte i denna mustiga soppa helt utesluta hur pappan resonerar och funderar. Men den sidan kommer alldrig fram, han är dömd ohörd. Och DET är det allra största felet.

Vad har han för skäl att inte träffa sitt barn? Depression efter separationen och hon automatiskt tror att det beror på ohämmat flirtande med andra damer?

Du vet inte alla svaren och kan därför aldrig vara den domare i konflikten du försöker göra dig till...

Begå aldrig samma misstag igen och tro att man måste ha samma åsikt bara för att man har samma erfarenhet i bagaget. Man kan alltså ha olika åsikter fastän man har varit med om exakt samma sak.

"Fundera lite själv hur du hade känt om ditt barn inte hade varit viktig för den andra föräldern."

Varför tror du att barnet inte är viktig för pappan? Du lägger dina egna värderingar i pappans knä och påstår saker om honom du knappast känner till. Du känner till hans yta, att han vill vara singel och jagar tjejer. Du visar tydligt att du lider av moralpanik.

Googla lite på depressioner och hjälp från sjukvården. Det finns oftast ingen som helst hjälp utan sjukvården delar mest ut piller och det är ärligt oftast inte det folk behöver. Så öppna dina fördomsfulla ögon och inse att världen inte är så svart eller vit som du tror. Du anser att HAN ska ändra sig för att duga som förälder. Även du måst ändra dig och ditt sätt att tänka, för de allra, allra flesta föräldrar gör så bra de kan efter de förutsättningar de har. Även en missbrukande förälder gör så bra de kan - efter de förutsättningar de har.

Sen räcker det inte ibland, att göra så bra som man kan, som det kanske kan vara med denna pappa. Men hur han anstränger sig eller inte känner du tydligt inte till utan det är en massa moralpanik du lägger på honom. För ärligt, du lär inte haft djuplodande samtal med honom om hans känsloliv och känslor kring vad som är viktigt, hur han anstränger sig osv.

Jo det behöver du därför att psykisk ohälsa är olika för olika människor och vården skiljer rejält beroende på var man bor.

Du tror alltså att du kan applicera dina erfarenheter av din ohälsa på alla andra människor. Så kan man självklart inte göra. Men å andra sidan stämmer den oflexibla inställningen "alla ska söka vård" väl in med diagnosen.

nej du ser inte till barnets bästa utan har det som förevändning för att se till ditt eget bästa. Det är ett extremt vanlig företeelse hos kvinnor, att de kallar sitt eget bästa, sina egna intressen för "barnets bästa".

Nej, jag tycker inte att du verkar hård, bara oreflekterande, onyanserad och saknar självinsikt. Det låter hårt men du påstod att jag tycker saker om dig som person, jag rättade bara de felaktiga antagandena du gör om mig och de åsikter jag har om dig.