Varför är jag så lättirriterad??

Du är lättirriterad för att det är något annat större som stör dig.

Så... Vad är du irriterad över EGENTLIGEN?

Det är nog annat som ligger och gror egentligen, men det tar du inte itu med utan det blir småsakerna som får ta smällen.

Äter och sover du ordentligt? Dricker du tillräckligt med vatten? Och hur är det med kaffe? Motionerar du tillräckligt? Är du stressad över något? Har du någon att prata med? Är du uttråkad och behöver nya utmaningar? Kan du se något mönster om när omvärlden blir mer påfrestande och irriterande?

Meditation, mindfulness och motion brukar vara bra för att komma i balans. Och att prata med någon, en kompis eller någon annan du har förtroende för. Kanske skriva dagbok eller föra journal. Försök att hitta mening i ditt liv, eller mer precist, försök att mer medvetet lägga mer tid och energi på det som är meningsfullt i ditt liv.

Eh. De flesta få väl barn vid 29-31.. Är väl bara otur just dina vänner fått barn nu. 

Är 27 och har inte ens haft pojkvän än..

Du är inte ensam. Här har du en till.

Blir så jävla förbannad så jag skulle kunna slå folk.

Tror jag måste börja äta antidepressiva.

Medicin är väl sista utvägen man tar. Någon självhjälpsbok eller motion är bättre att börja försöka med..

De fanns en del där bakom som jag förstod. Men snälla du- 27 är ingen ålder! Du hinner massor på de år du har kvar. De flesta har vare sig sambo, barn eller eget hus vid 27. Att du går och pratar är jättebra. Hunden också. Och promenaderna. Om du inte solar så börja ät D-vitamin. Det är mycket viktigare för välbefinnandet än folk tror. Sitt inte inne och uggla helt enkelt.  Upptäck omvärlden.

Håller med föregående talare. Du är 27 men skriver som om du vore 35. Många runt din ålder jag känner studerar fortfarande och bort i student lgh. Och skulle bara drömma om tex eget hus. 

Bor du i nån liten håla i norrland?   Då kan jag förstå stressen. Här där vi bor ( liten kommun i södra Sverige) skaffar folk också barn tidigt. Jag och maken var udda på det viset. Träffades sent, gifte oss sent, köpte hus sent, fick barn ännu senare. Men vi hann!    Det är min poäng. Om vi hann så hinner du! Kanske rent av skulle fundera på att flytta. Eller skaffa nytt umgänge. Gå med i nån förening. Hitt på nåt. Plugga. Byta jobb. Bryta mönstret av grubblande och då försvinner ilskan också.

Jag har flyttat i omgångar ca 120 mil från där jag började. Allt går om man vill.  Och åldrarna- ja håll i dig nu. Vi var 35 resp. 39 när vi möttes. 37 och 40 när vi gifte oss. 39 och 42 när vi köpte hus. 47 och 51 när vi fick första barnet. 49 och 52 när vi fick andra barnet. Vi hade oerhört svårt att få barn nämligen. Så jämfört med oss hinner du!

Ja, vi fick ju barn till slut.   Allt har sin tid. Ibland kan man bara göra, ibland måste man vänta. Ibland får man kämpa. Vad man inte bör göra är att jämföra sig med andra eller tro att alla andra har det på ett visst sätt. Utgå från där du är nu. Ändra det du kan. Ta resten steg för steg. Och lycka till med livet!