Ja. Nu är de här. Bonusbarnen. De sa hej. Nu sitter de i varsitt rum, spelar dataspel. Kommer göra det hela kvällen. Den ena skriker hela tiden, tydligen kan man inte spela fortnite utan att skrika. Mannen sitter med sin telefon. Så kommer det vara i två veckor. Jag, ensam som vanligt. Kan inte konkurera med dessa skärmar. Världens vackraste kväll ute. Men vad gör det när skärmen är det enda som är viktigt.
Prata med sambon om han kan lägga undan telefonen och följa med ut. Vill han aldrig med ut får du separera.
Men du överdriver troligen, Du har den känslan men de sitter nog inte där exakt dygnet runt?
Visst har du skrivit om detta tidigare?
Mina barn sitter också väldigt mycket framför skärmarna, de är 18-20 år gamla och vi umgås lite, men det är så att alla måste få göra det de vill. Mannen och jag är ute mest hela dagarna i det vackra vädret, kidsen kommer ut stunder när de själva vill.
Jag har även bonusbarn, som är något yngre än mina. De är hellre med kompisar än med oss, förstås. De är med oss kring måltiderna men sällan mer än så för de har så mycket annat kul för sig.
Jag tror att det du är besviken på är mannen men du tar ut det på barnen, låter det som.
Men ursäkter, ta med hunden då.
Men det här handlar om dig och din partner. Har du pratar med honom? Parterapi?
Kommer gråta mig till sängs ännu en kväll.
Kommer gråta mig till sängs ännu en kväll.
Vad gör mannen veckan barnen inte är hos er? Umgås med dig utomhus eller sitter inne med telefonen?
Och här sitter du oxå framför en skärm,ut med dig!:)
