Min fru var otrogen

Låter såklart fruktansvärt det du varit med om

Men får känslan att du bestämt dig för att förlåta och stanna? Och din fru då, vill hon vara med dig el älskaren? El båda?

Hur kom det fram om hon inte var hemma?

Hon har ju gett en vettig förklaring. Hon mådde dåligt och så tacklade hon det. Du på ett annat sätt.

Fy vad fult av henne att bara lämna ett pågående skeppsbrott i relationen med så små barn för lite sex, helt ansvarslöst! Grrrr...

Jag tycker du är en väldigt fin människa som ger henne en ny chans, vet inte om jag hade klarat det. Men det är tydligt att ni båda har problem var och en på sitt håll.

Vad gäller sex så är det så att attraktionen till det välbekanta inte är densamma som till det lite nya. Jag får erkänna att jag också haft lite problem att tända på min man i år, pga hans vikt och allmän grå vardag samt egna hälsoproblem.

Men jag vet också att han håller på och jobbar på det, och det blir bättre igen.

Jag har valt honom för hans underbara personlighet, och jag vill fortsätta välja honom i många år till.

Väldigt bra att du släppt alkoholen som ångestlösare, det är en klar risk när man använder den så och en väns pappa fick allvarliga alkoholproblem av det när han försökte koppla bort från att ha en väldigt sjuk fru. Han var ändå läkare och vet allt om hur det där funkar så det är lömskt.

Bli fin och tränad igen för din egen skull, medan du funderar på om du kan leva med det här sveket. Oavsett vad du kommer fram till så kommer det att kännas bra att vara dig själv igen. Skilsmässa med så små barn är väldigt tufft för barnen så kan man stå ut och inte är osams i vardagen så hade jag nog försökt vänta några år till även om jag känslomässigt var på väg ur relationen, även om det försenar den egna lyckan med en ny partner. Mina föräldrar skildes med buller och brak när jag var fem år och det var ingen succé om jag säger så.

Kanske vore det nyttigt för er att reda ut era tankar hos en terapeut, men jag förstår om det är svårt att få till med små barn och tusen saker att göra.

Att skriva brev till varandra har vi tyckt hjälper när konflikten är stor, då tänker man mer på det man vill säga.

Och det finns så klart en hel del att läsa på nätet också.

Vill först beklaga det otrohetssvek du har varit utsatt för. 

Inse att din fru inte bara är otrogen utan också är det på ett rätt så extremt sätt. Hon verkar vara rätt så utspekulerad och manipulativ. Hon har ju aktivt sökt efter kontakter på internet och planlagt möte när du var borta. Iskallt, inte några förmildrande omständigheter där.

Och när hon blir ertappad så erbjuder hon att du får ett "fripass" som förklaras vara en hjälp till dig för att få igång sexlivet igen. Ännu mer extremt och något som visar att hon mentalt har en helt annan syn på ert förhållande än du har. Hon vill naturligtvis fortsatt själv ha fripass i framtiden, när hon nästa gång behöver hjälp.

Se nyktert på ert förhållande. Har ni alls en framtid tillsammans? Sök parterapi i så fall, och bli förbannad på att hon på fullt allvar börjar prata om "fripass" i en sådan krissituation.

Kasta ut det otrogna aset! Värderar du inte dig själv högre än så, eftersom du tydligen tänker behålla henne?

Otrohet ska man aldrig förlåta.

Vad är det du undrar över, hur du ska få till ett "fripass" eller hur du ska tackla otroheten?

Jag ser varje svek som enstaka händelser och inget man betalar lika-för-lika. I min värld betalar man alltså inte sitt dåliga samvete med att låta den svikna svika. Det är bara ett recept på en framtida katastrof.

Jag tycker två saker. Att ni ska gå till familjeterapi och hantera otroheten.

Och jag tycker att ni ska gå till en sexterapeut för att läka ert haltande sexliv.

Ok. Tack för att du förklarar det jag inte förstår. :)

Jag tycker, som jag skrev innan, att varje svek är sitt eget, att man inte kan betala sitt eget dåliga samvete med att låta den andre också svika på samma sätt.

Logiken haltar rejält i detta resonemang på många sätt, men det enda man får ut av det i slutänden är två svikna människor och risk att det ligger och gror i åratal i bakgrunden.

Det som lär behövas är att ni pratar med varandra. Att du berättar om vad du känner och tänker, om det so m hänt och om relationen i stort. Att hon lyssnar och tar till sig. Men även det motvända, att hon berättar vad hon känner och tänker, om det som hänt och om er relation. Att du lyssnar och tar till dig av det.

Att ni tillsammans kommer fram till vad ni ska göra, skiljas eller fortsätta.

Ska ni fortsätta är det säkerligen nödvändigt att bygga upp tilliten till varandra igen. Hur man gör det har jag inga bra svar på men det finns kanske litteratur om det värt att läsa?

EN viktig del, anser jag, är att få sexlivet att fungera för bägge. Där är mitt fasta råd att gå till en terapeut, att ni tar er tid och råd med det.

Ibland är det också så att det är värt att reparera allt.

Jag tycker inte det är konstigt att hon ger dig ett frikort. Hon vet ju var hon gjort och jag hade säkert resonerat likadant. Om du sedan väljer att lämna henne så tror jag att hon förstår, såklart.

Dessutom är ju detta din version. Vem vet vad hon berättar om man frågar henne.

Hoppas allt löser sig för er. Jag tycker det låter på dig som att det är henne du ska stanna med. Eller så ska du leva själv.

Jag och min man har varit tillsammans sedan vi var 20. Idag är vi 47. Två barn. När man över länge tillsammans med någon vet man att förhållanden får upp och ned. Inte för att det måste inkludera otrohet, men ibland handlar det inte om kärlek gentemot den andra utan ren fysisk attraktion som också det går över.

Om min man åkte iväg på konferens och blev attraherad av en kvinna som han bara låg med för sakens skull, och vårt sexliv var bajs, skulle jag nog förstå det. Samma sak åt andra hållet.

Och jag vet att många resonerar såhär. Det är skillnad att vara ung/gammal, långt förhållande/kort, torrt sexliv/fysisk attraktion gällande hur man ser på saker.

Sedan är det ju skillnad på om någon är notoriskt otrogen och fläker ut sig både här och där.

Nåväl. Hoppas du förstår min text.

Ja, kommunikation är lösningen på det mesta. Men fasiken vad det kan vara svårt ibland.

En sak som jag och sambon gjort är att prata en hel del om otrohet. Hur vi resonerar i stort kring det. Hur vi tror att vi resonerar om vi själva skulle vara otrogna, hur vi tror resonerar om den andre varit otrogen.

Personligen vill jag inte veta för jag ser det som ett sätt att köpa sig fri från sitt dåliga samvete. Är min sambo otrogen får hen leva med det samvetet. Jag vill faktiskt leva i lycklig okunnighet.

Sambon vill istället veta.

Nu har det inte hänt och risken finns att man inte resonerar sådär sansat och lugnt om det skulle ske, men vi har i alla fall gjort ett försök att bättra på förutsättningarna för att kunna förlåta och gå vidare tillsammans även om det uppstår svåra problem i relationen.

Men viktigast av allt är kanske att vi bägge har samma grundinställning: attd et finns mycket värre saker som kan drabba en relation än otrohet. Vi tycker bägge att det går att fortsätta tillsammans även om det kräver mycket jobb men att det är värt det i slutänden för att det gör att man kommer varandra närmare när man kommit ur krisen. Vi bägge har erfarenhet av otrogna partners och varit otrogna.

Eller att de inte låtar sig behandlas lika dåligt som TS.

Jag är 50 + är gift och har flera barn.

Du själv verkar inte förstå att man kan inse att livet är inte svart eller vitt och samtidigt inte välja att umgås med människor som behandlar en illa.

Vad är ditt större spektrum här? Att lära dina barn att respekt är överskattat i relationer?

Jag är ledsen att detta har hänt dig TS. Jag tycker att du har en logisk, empatisk och rationell syn på situationen trots den känslostorm du nu befinner dig i. Sånt här kan hända, framförallt om man har haft det som ni med stress mm. Man är bara människa och nu har din fru felat men det kan alla göra och det verkar du inse. Ett gemensamt liv kastar man inte bara bort för även om ena parten bedragit är man två i förhållandet och man måste som par bestämma hur/om man ska gå vidare. Det är inte rättvist mot förhållandet eller någon av er att slänga 20 år på tippen. Hon har förmodligen gjort detta för att hon mått dåligt och velat fly från verkligen. Att du blivit sårad av hennes beteende är en konsekvens men har säkerligen inte varit hennes mål. Nu gäller det att kommunicera och vara öppnare än någonsin samt ha perspektiv och förståelse för varandra. Om du det minsta känner att förhållandet är värt att kämpa för så gör det!

Jag fick stor hjälp av nedan så framförallt det TED- talk som är länkat rekommenderar jag skarpt. Lycka till!

www.familjeliv.se/forum/thread/80432478-hjalp-till-den-som-vill-stanna-kvar-efter-otrohet

Håller helt med "Felix" #4 här...så utstuderat och beräknande av din fru.

Vad jag förstår har du hållit på med flyttar och renoveringar...Långa restider till och från arbeten för att ni som familj skall få det bättre. Du drar till och med på dig en depression av detta...och vad får du för belöning...en fru som skaffar mer och mer intressen utanför familjen och är otrogen. Dessutom träff med någon chattvän. Alltså någon som är helt okänd??

Vet inte, men du skriver att du är en öppen själ och säkert ordna trekanter om hon tände på det. Inte min grej, men du verkar inte bry dig.

Vet du med säkerhet att dom avslutat sitt "göka"? Otrogna är ju som tidigare sagts lögnhalsar.

Hej,

Jag förstår precis dina känslor.

Jag är i samma situation. Min sambo har bedragit mig en längre tid. Orkar inte gå in på hela historien men situationen är liknande. Jag har dragit det tunga lasset med barn, hem, hus, flytt osv. Förhållandet har inte alltid varit på topp det sista året helt enkelt.

På botten många gånger ärligt talat.

Jag har velat kommunicera och prata, inte han. Han har menat att det bara leder till bråk och han orkar inte med det.

Nu blev han påkommen för ca 1 v sedan då hans "älskarinna" dök upp hemma hos oss...

Hur som helst så har jag känt på mig att ngt varit fel. Jag har frågat rakt ut säkert 100 ggr om han är otrogen... Man känner ju som sagt av signaler osv. Ser små nyanser av förändringar och allt det där. 

Han säger att det "endast" var en verklighetsflykt... att han ville fly från allt som var dåligt... Samtidigt som han säger att allt ej varit dåligt hela tiden. Att han alltid älskat mig och vill ha mig och vår familj.

På ett sätt kom det som en lättnad konstigt nog. För att jag slipper leta tecken, snoka, älta, fundera...

Det rörde också upp känslor som nog skulle ha generat en massmördare. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle känna och agera så extremt som jag har gjort.

Han är ångerfull och vill som sagt försöka med allt för att förhållandet ska fungera.

Så akut parterapi, rådgivning och annat står på schemat just nu. Vi har 5 barn hemma.

Jag vet att jag inte är skyldig honom någonting. Jag vet att jag sitter på "makten" här just nu men har inget intresse av att överutnyttja det.

De flesta tycker att jag ska dra, kasta ut honom på en gång. 

Den här veckan har varit helt bisarr. Samtidigt som jag hatat honom så intensivt har vi på något sätt ändå kommit varandra mycket närmare än någonsin förr. Och sexet är också på en helt annan nivå.

Som när vi började dejta.

Det låter säkert helt befängt för många. Jag förstår det också.

Men jag tror också att människor hanterar sina tillkortakommanden på olika sätt. Och att det inte alltid handlar om den andra partnern..

Jag har också fått erbjudandet om fripass... Vet inte vad jag ska göra med det heller. Det kommer ju inte få mig att må bättre.

Jag har också krävt total och full öppenhet, dvs inga lösenord på mobil, sociala medier osv. Vet inte om det är sunt. Hittills har jag inte gjort någonting med det. Men vet att det förmodligen blir osunt i längden.

Tycker bara att det är skönt att höra att någon annan sitter i samma situation och tänker lite lika som jag.

Att allt inte bara är svart eller vitt. Och det betyder inte att vi är svaga. Snarare tvärtom.

Jag älskar honom. Och vill någonstans också att det ska kunna fungera mellan oss.

Hoppas att allt går bra för dig! Hör av dig om du vill byta erfarenheter.

Ta hand om dig!

Lämna direkt!

Hon sökte aktivt efter någon att vara otrogen och var det under längre tid och skulle troligen fortsätta om du inte kommit på henne. Det finns en bättre kvinna för dig där ute som kommer värdera dig och inte förnedra dig. Gör inte misstaget att fortsätta med henne, du kommer bara älta skiten i massa år och när barnen är stora kommer ni gå skilda vägar ändå. Välj att lev lyckligt istället.

Otrohet är ju svårt. Ofta fattar vi beslut utifrån starka känslor. Svart eller vitt. Frågan är vad du är på väg att göra.

Du skriver att det var några dagar sedan du fick reda på vad som hänt. Ändå har du fattat ett tvärsäkert beslut som jag läser dig. Och jag funderar en del på vilken känsla som styr dig. Du pratar om boxbollar. Ilska? Nej rädsla kommer jag fram till. Jag tror att du är väldigt rädd för att mista din fru och sabba familjesituationen.

Man brukar ju säga att ilska är en sekundärkänsla till ledsenhet och rädsla.

Vi vet inget om hur länge din frus otrohet på gick. Och inte du heller verkar det som. Ett misstag eller flera planerade gånger? Hon berättade inte. Utan du kom på henne eller. I så fall hade hon berättat?  Eller kunde det ha pågått ännu längre? Och vad är de hon berättar för dig när hon ertappats?

   Dessutom gick hon inte till dig med sina bekymmer utan vände sig till någon annan. Sist men inte minst. Hon fick massor av positiv förstärkning  av sin otrohet. Det var alltså något som kändes bra för henne. Men inte att bli påkommen.

Jag har en gång gjort som jag tror att du gör. Styrdes av rädsla. Efter 3 barn idag vuxna och 30 år tillsammans kan jag se att jag borde gjort annorlunda. En hel del av tilliten försvann och det infann sig en liten oroskänsla. Som aldrig riktigt försvann. För tillit är ju inget man skänker bort utan den förtjänat man.

Vi har haft ett bra liv tillsammans. Men det det hade varit mer kärleksfullt om jag tagit det mer lugnt och funderat mer på vad hon ville varför hon gjorde det och att jag haft mer självrespekt.

Jag säger inte att du skall skilja dig. Utan mer att du skall  ta det lugnt med alla beslut. Inte låta henne snabba på dig. Reda ut hur du har reagerat och vad du behöver ha svar på. Gråta utav helvete om du behöver. Istället för att slå på boxbollar. Inte ta på dig skulden för det som hänt. Utan låta henne reparera den del hon är ansvarig för. Du har nu chansen att lära känna dig själv på ett mer grundläggande sätt. Kanske med en terapeut. För det vet jag idag att jag hade haft mycken hjälp med.

Jag vet inte om du hört talas om begreppet mindfulness. I min värld medveten närvaro i viktiga beslut. För mig är det att var närvarande med både känsla och förnuft. Så när jag hamnar i en stark känsla så tar jag ett djupt andetag och försöker stanna i min primärkänsla, ofta sorg eller ledsenhet. Ofta men inte alltid så kommer jag snabbare fram. Då slipper du ibland att pendla mellan vad du kallar logik i familjen och boxbollen i källaren.

Inte undra på att hon var otrogen, oavsett vad hon gör med dig verkar du vara okej med det, jävla toffel. Hahahhhahahahhahahaha

Usch vad äcklig du är.... Har inga ord att beskriva